Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omkring klockan tio satt Groterjahnska familjen
tillsammans med baronen i arenan, och där förr en gång
oskyldiga kristna måst, trogna mot sin tro, strida mot vilda
djur, där måste äfven denna morgon ett oskyldigt hjärta
strida mot de vildaste tankar. — Men hvad är det? Hvad
är det för något där midt öfver? Det är den gamla damen,
det är gamle Jahn! Men hvem är det, de ha med sig?
Hvem är han med det lockiga ljusa håret? Ack, min Gud! och
tårarna strömmade ur det stackars barnets ögon, nej, nu
kunde det icke längre gå illa, det var Guds finger, som
vinkade henne till lycka och lugn sällhet.
Ryktet säger, att i en sådan arena de vilda djuren böjt
sig för en oskuldsfull jungfru, och det måtte väl vara sant,
ty de vilda tankarna, hvilka äro värre än de vilda djuren,
böjde sig inför den milda Helena, och glad som ett barn
och stolt som en drottning gick hon därifrån.
Fru Groterjahn hade skaffat sig den möjligast dumma
ciceronen, hvilken dock förstod litet österrikisk tyska, och
pinade nu den stackaren med Romeo och Julia.
»Ja,» sade han, »med Romeo och Montecchis är det
här alldeles förbi, dem har ingen människa längre någon
reda på, men Julia och Capuletti ... var god och kom med
mig bort!»
Och därmed förde han dem in i ett slags stall, där
hästar och oxar och åsnor stodo helt beskedligt tillsammans,
och sade: »Se, det här är Capulettis palats, där ha ni mössan,
huggen i sandsten, det är deras vapen.»
Fru Groterjahn stod och bligade på mössan, som kon
på den nymålade grinden, och Anton sade: »Palats? Hör
nu, om hvarje krog är ett palats, då kunna vi också i
Mecklenburg uppvisa palats.»
Anton yttrade detta så hvasst, att det var synbart, att
han åter råkat i den starkaste opposition.
»Mitt barn!» utbrast modern och tog baronens arm,
»tag baronens andra arm, vi gå nu till Julias graf.»
»Nej, mamma, då stänga vi gatan för folk, jag går här
med Paul och — herr Nemlich.»
Det senare namnet kom något långdraget fram, men
hon kastade därvid en så vänlig och förlåtande blick på den
stackars seminaristen, som blott ett älskligt flickhjärta kan
i sin oskuld låta utstråla öfver en ung man, hvilken en
gång begått en dumhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
