Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta sitt bref konungen, att kan ej, såsom han hört,
att man berättat konungen, sökt vältra någon skuld från
sig på Hans Majestät. Med hvilka känslor åsåg konungen
förfarandet mot gunstlingen? Af hans handlingssätt,
när han åter blef sig sjelf mäktig, kan man gissa dertill.
“När“, säger också Jöran Perssons son i sin krönika,
“konung Erik fick veta om denna process och handel
med Jöran Persson, låts han i förstone intet aktat eller
misshagat, dock likväl likade honom om hjertat fast illa.“
Jöran Persson trotsade i sitt fängelse fortfarande på
konungens gunst och lät förstå, att han hade konungens
löfte att blifva förlossad. Omöjligt är ej, att ett sådant
löfte blifvit af Erik gifvet. Säkert är, att rådet ej tordes
sätta domen i verket utan förhörde sig hos konungens
omgifning på Svartsjö, huruvida någon grund funnes för
att tro, det konungen gifvit Jöran löfte på förlossning.
Sekreterarne Olof Larsson och Mårten Heising svarade
den 28 Nov., att dessa stora ord af Jöran Persson vore
hans eget påfund. Vore det så, tillägger Olof Larsson,
att konungen lofvat eller komme att lofva honom friheten,
så skulle det ej tillstädjas. “Här är allaredan, det
gud bättre, uti fåvitsko för mycket skett, och de, som
illa hafva vållat, allt för stor framgång haft; gud låte
det aldrig mera ske.“
Jöran blef emellertid vid lif och sökte från sitt
fängelse att komma i beröring med Erik. Han insåg,
att konungen måste komma ur sitt nedslagna tillstånd,
om Jöran skulle hafva utsigt att blifva åter fri och en
mäktig man. Till Olof Larsson skref han äfven den 10
Dec. och tillstyrkte, att man ej skulle afråda konungen
från att draga i fält, ty konungens melankoli kunde deraf
skingras, “höge herrar och potentater vunno stor
vällust, när en seger vans i deras egen närvaro.“ Till
konungen skref han med bön, att Erik skulle kalla honom
till sig. Ännu en gång, den 20 Dec., skref han till Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
