Dessa Ljud äro a, e, i, o, u, y, å, ä, ö.
Ljuden a, e, i, o, u, y, ö, tecknas med bokstäfverna a, e, i, o, u, y, ö.
Emedan stafningen här är alldeles naturlig, faller den af sig sjelf för Gossens öga och tanke, hvarföre den icke behöfver genom enkom öfning inskärpas.
Ljudet å, när det är långt, tecknas med bokstafven å.
Märk: Ett Vokal-ljud är långt, när man under sjelfva ordets uttalande kan dröja på detta Ljud, utan att ordets läte derigenom fördärfvas: t. ex. våt. I detta fall efterföljes aldrig Vokal-ljudet af dubbelt Konsonantljud.
Våren nalkas. Året står i sin fägring. Åter få vi åka på bar mark. Åarna äro fria från is. Bonden går med sin granne. De språka muntert. De se på sina åkrar. Jag råder dig, att ej så så snart, säger Håkan. Åh, det är ingen fara, svarar Pål. Nånå, få se då, säger Håkan åter; jag spår, att vi få snö i vårt hår ännu i år, ty kråknedanet återstår. Dröj åtminstone något med din såning. Pål skrattade åt Håkan. Han sade: du spår, men Gud rår, och jag sår.
Å-ljudet, ehuru långt, tecknas med bokstafven o i de ord, som finnas upptagne och utmärkte i följande
I Konungens hof har du ej lof att sofva. Du rodnar, min son. Din röst är dof, ditt hår utan ordning. Har du brutit din lofven?
Det morlar i molnen, thordönet går. Bäcken porlar sakta i skogen, men en hord af krigare sorlar bredvid honom. Det är en mängd välborne utkorade män. Ett tjog af dem sitter ofvanpå en klippa i god ordning. De skola vakta de andras sofvel. Skrofvet af en slaktad oxe ligger med klofve om halsen framför dem. Honing och kålrötter finnas der nog. Något eld är i kolen, men den förkolnar snart. Mörkret tilltager, oron ökas, fienden höres doft på afstånd.
Det är ej lofligt att sofva inpå mornarna. Man vinner ingen förkofran, utan med villkor att vara flitig och arbeta utan uppskof.
Ljudet å, när det är kort, tecknas med bokstafven o.
Märk: Ett Vokal-ljud är kort, när man under sjelfva ordets uttalande icke kan dröja på detta Ljud, utan måste skynda sig derifrån till efterföljande Konsonantljud, såvida sjelfva ordets läte icke skall fördärfvas: t. ex. slott. I detta fall efterföljes alltid Vokal-ljudet af dubbelt Konsonant-ljud *).
*) Lärjungen skall göras uppmärksam på, att dubbelt konsonant-ljud är helt annat än dubbel konsonant; t.ex. i som (läs såmm) är dubbelt konsonantljud, ehuru enkel konsonant; i kort är både dubbelt konsonantljud och dubbel konsonant (af olika slag); i slott är både dubbelt konsonantljud och dubbel konsonant (af samma slag).
Kom Olof, om du orkar, så hoppa som jag. Du ser på ollonen i trädet; du hinner ej ditopp. Din kropp är för kort och tjock. Din rock hindrar dig också. Hallon, smultron, plommon kosta ofta blott litet penningar. - Pojkarne stoja vid kojan på holmen. De komma i hastigt lopp. De hoppa omkring med bloss. De kasta boll. De krossa knopparna i topparna på blommorna.
Åljudet, ehuru kort, tecknas med bokstafven å i följande tre fall:
= 2. I ord, som tillhöra andra ord, hvilka sednare efter Regel hafva å.
Du har fått ett blått öga. Jag spådde dig det, ty du försmådde, att göra det jag rådde dig. Du skulle hafva stått på afstånd i måndags vid slåttern. Men du har gått så nära, att en lia nådde din panna.
| Märk: | Fått | tillhör | få |
| Blått | - | blå | |
| Spådde | - | spå | |
| Försmådde | - | försmå o. s. v. |
hvilka sednare, efter Reg. 2, stafvas med å.
= 2. I ord, som hafva ng i Grundstafvelsens ändelse.
Märk: Grundstafvelse i ett ord kallas alla de bokstäfver tillsammantagne, som aldrig äro borta, huru än ordet annars förändras. T. ex. Sång, Sång-are, Sång-erska. Sång är här Grundstafvelsen, emedan dess bokstäfver aldrig äro borta, huru än ordet förändras.
Många fångar krångla i slottsfängelset, för att komma ut. En tar en lång stång, en annan en tång. De bända och bryta med bråk och bång i de trånga fönstergluggarna, för att göra dem större. De sjunga dervid en mångelske-sång, att ingen må höra huru de krångla. De fatta ännu en gång tag med tången i stenarna, och arbeta med stången. Gluggarne vidgas. De krypa ut. De befrias ur deras tvång. De njuta friska luftens ånga. Fångarne komma till slottsgrafven. Men O, der finnes ingen spång. De kasta sig i vattnet, att simma öfver, men de drunkna alla på en gång.
= 3. I åtskilliga ord, efter Bruket, hvilka finnas utmärkte i följande
Att tråckla, fålla, sålla, vålma hö och plåstra på sår, det har af ålder varit qvinnors göra. Månne de ej ofta vållat gräl? Jo visst. Men det månde ej alltid hafva varit deras fel.
Folket drack ur stånkor och fråssade utan mått åtta dar efter påsk. De kunde ej hålla sig. De åto utan återhåll. De hushållade ej med deras helsa. De blefvo derföre sjuka, och fingo våndas omåttligt. Men de stånkade icke, utan låtsades må väl.
En råtta gnagde sig in genom golfvet. Månne hon fann något i kammaren att fråssa på? Nej, intet annat än en kovåm och litet fiskråm. Det var inkråmet af åtta aborrar, som blifvit sålda. Nu började åskan gå. Den slog med våldsamhet in genom fönstret.
Ljudet ä, när det är långt, tecknas med bokstafven ä.
Äflas ej efter ära. Var ädel. Fullfölj ditt ärende ärligt. - Begär att äta, när du genom arbete är mat värd. Vi ärna här lära oss, att ej bäfva för nyttigt arbete, om det ock är svårt. - Säden ger i år särdeles god äring.
Ä-ljudet, ehuru långt, tecknas med bokstafven e i de ord, som äro utmärkte i följande
Per erhöll af mig en perla. Han erbjöd mig deremot en merla af jern, som han tagit i en kasern. Det der är för litet, sade jag. Han ville gerna spjerna emot, och ej gifva mig mer än den jernmerlan, ty han var snål. Men när jag sade åt honom derom fjerde gången, så måste han erkänna, att att han erbjudit mig för litet, emot det han erhållit. - I verlden finnas månge med elak karakter och svag hjerna. Den förståndiges och godes gerningar lysa ibland de öfriges såsom stjernor.
*) Det bör i allmänhet nämnas, att Skrif-öfningarne för Undantagen merendels böra och behöfva vara längre, än de för sjelfva Regeln. Ty de förra måste, så ofta saken fordrar det, upptaga alla de ord (eller ordslag), som äro Undantag. Då man sålunda känner dem, så följer, att alla öfriga ord följa Regeln. Regeln sjelf behöfver alltså ej så mycken Inöfning genom skrifning, för att ihågkommas.
Ä-ljudet, när det är kort, tecknas ömsevis med ä och med e, på det sätt, som i det följande finnes utsatt.
= 1. Det korta ä-ljudet tecknas med e i korta Stafvelser.
Märk: Den Stafvelse i ett ord kallas kort, på hvilken Tonvigten ej hvilar, när ordet utsäges; t. ex. andra Stafvelsen i ordet ingen. Lärjungen skall lära sig skilja emellan kort eller lång Stafvelse och kort eller långt Vokal-ljud. T. ex. i ordet egentligen, är andra Stafvelsen lång, men det deri befintliga Vokal-ljudet e är kort. - Oftast händer likväl, att Stafvelsen och Vokal-ljudet öfverensstämma i längd.
Ingen är mig så kär, som min fader, moder, syster och broder. - Barnen stå framför en spegel i en vinkel i ena hörnet af rummet. Det höres mycket buller. De väsnas högeligen. Hufvudet skaka de, handen lyfta de. De hafva blifvit Fiender. Förgäfves säges det åt dem att vara tysta. Slutligen kommer Husbonden in i kammaren. Vreden lyser ur ögonen på honom. Han säger: Tigen och varen vänner! Då slutar grälet, och glädjen begynner åter.
= 1. Det korta ä-ljudet tecknas med e i sådana Ord, som tillhöra andra Ord, hvilka, enligt deras ljud, eller efter föregående Regel, tydligen hafva e.
I Sverige alstras egentligen intet elfenben; emedan sådant väsendtligen fås af Elefanter, som icke vistas der. - Trenne män hade treggehanda slags hus: det ena med tretton fönster, det andra med trettio, det tredje med trettiotre.
De fleste, som föra ett enkelt lefnadssätt, hafva god helsa. Den, som rensar sin trädgård, får merendels den mesta frukten. Men om helgdagarna bör man icke företaga rensning.
| Märk: | Sverige | tillhör | Svea. |
| Elfenben | . . . . | Elefant. | |
| Trenne | . . . . | Tre | |
| Treggehanda | . . . . | ||
| Tretton | . . . . | ||
| Trettio | . . . . | ||
| Fleste | . . . . | Fler o. s. v. |
hvilka sednare, enligt sjelfva ljudet, hafva e (Reg. 1.)
| Egentligen | tillhör | Egen. |
| Väsendtligen | . . . . | Väsende. |
hvilka sednare, enligt Reg. 5. 1, hafva e.
= 3. Det korta ä-ljudet tecknas med e i sådana ord, som äro komne från främmande språk, och der hafva e.
Några de mest brukliga af sådana ord äro upptagne och utmärkte i följande
Jag fick en revers ur min fars sterbhus. På den kan jag lefva denna termin, och skall för Docenten skrifva vers öfver Gamla Upsala tempel. Han skall censurera mig, och gifva mig attest på huru jag observerat reglorna i hans lektion öfver Verskonsten. Detta är väl en bagatell, och blott ett extra-göromål, men det är godt att vara ferm deruti. Gasetter, manifester, patenter och qvittenser bör man ej skrifva på vers, utan på prosa.
En hertig fick en duell utanför ett citadell. Han var i början offensiv, men blef sårad. Han öfvergick då till att vara blott defensiv. Han lät binda en servet om såret. Han kom hem såsom patient, och med försvagade nerver. Kallt vatten smakade honom nu såsom nektar. - Han var ängslig för pesten, som gick i landet. Han sade: om jag dör, skall man taga mina instrumenter, och derpå spela en qvartett, samt sjunga en messa öfver mig.
En prinsessa höll en prest, för att predika hos henne. Hon åt gerna persikor och persilja. Hon älskade personer, som nyttjade peruk och lång vest, läste väl text och kunde prenta. Sjelf bar hon en kappa med hermelinbräm, och red ofta på en häst med gyldne trens. Hon uppbar rentan af många gods och stora kapitaler.
Märk. Denna skriföfning, med sin Regel, kan icke begagnas för barn, utan att förklaring göres öfver de främmande ordens betydelse. Detta måste således ske, och ämnet icke förbigås, emedan de omförmälda Orden både träffas i svenska böcker, och ofta nyttjas i svensk skrift, så som tidens skick nu är. - Förklaringen göres muntligen. - I allmänhet får den anmärkningen likväl göras, att i denna Rättstafningslära icke alla främmande Ord, som nyttjas i Svenskan, hafva kunnat eller bort införas, utan blott några af de oftast förekommande, för att visa deras stafningssätt i Svenskan. Deras Bruk är ombytligt. Flere nya upptagas årligen; andra dö ut. Först när Lärjungen inhemtar det utländska Språk, hvarifrån de äro tagne, kan han få fullkomlig reda i detta ämne *).
*) Flere hithörande Ord finnas upptagne i Skrif-öfningen under 5:te Fallet af denna Regel.
= 4. Det korta ä-ljudet tecknas med e näst före och näst efter ljudet j.
a. Ä-ljudet före j.
Kejsare sofva stundom på ejderdun. Fordom funnos kejsare, som åkte med lejon för sina vagnar. De hade äfven dessa djur med sig, när de drogo i fejd, eller krig. - Lejdebref äro ej alltid att lita på - En Sejlare hade en landtgård. Han gick med dejan att se på sina kor. Derefter besåg han gräset i nejden. Han tänkte låta afmeja det. - Han ville ej hejda sin gång, förr än han besett och undersökt allting på landtgården. Tror du, att han var glad öfver sin egendom? Nej, det var han ej, ty han hade skaffat sig den för penningar, som han prejat åt sig för sina varor.
b. Ä-ljudet efter j.
En djerf hjelte känner med sig sjelf, att han har ett modigt hjerta. Han går i sitt Fäderneslands tjenst, han är Folkens hjelp. Han afskakar de fjettrar, som fiender pålagt hans landsmän. När hjelten synes i fjerran, slå redan allas hjertan af fröjd.
En gosse sprang så häftigt omkring med en bjellra, att han fick ondt i mjelten, fick mjelthugg. Då slutade han att springa, och begynte gå med jemna steg. När han kom hem om aftonen, fick han äta en hjerpe.
Det korta ä-ljudet, ehuru det står före och efter j, tecknas icke med e, utan med ä, i de ord, som äro utmärkte i följande
Järfven är ett vildt och starkt rofdjur, för hvilket man gerna väjer undan, när man kan. - En man med god fräjd bor med gladt hjerta i sitt tjäll. Han är ej en fjäsk. - Med jättar menar man stundom mycket stort folk, och med fjäll mycket stora berg. - Fiskfjäll äro små.
= 5. Det korta ä-ljudet tecknas med e, enligt bruket, i de ord, som finnas utmärkte i följande
Begge voro barmhertige, men den ena af dem var detta desto mer, som dess egendom var liten, men dess gifmildhet stor. Denna menniska var en enka. Hon var verksam och god som en engel. Hennes hus var ett herberge för fattiga. Hon var född i England; men vid fem års ålder hemtades hon till Sverige, hvarest hon vid femton år blifvit gift, och var nu femtio. Hon hade sex barn och elfva barnbarn.
Tvenne dvergar bodde vid ett berg, vester om en elf. De sprungo efter elgar, dem de dödade, och sedan mot penningar lemnade åt herrarne i orten. Eljest brukade de smida, derest någon menniska bestälde arbete af dem. De hade verkligen goda blåsbelgar i smidjan. En gång samlade de många persedlar eller saker i ett embar, nemligen: beska örter, erg, fenkol, efsingar, merg, messingsbitar, neglikor, tenlikor, penslar, pennor och bokpermar. Detta var temligen besynnerligt, ej heller lågo dessa persedlar ordentligt; så att man var frestad, att tro denna tillställning vara ett hexeri, uppfunnet till menniskors förderf. Men det var icke så. Det var de tvenne dvergarnes egendom, den de nu ärnade hemta bort igen ifrån detta berg. De vexlade nemligen boningsplats. De satte derföre embaret i en esping, och rodde öfver elfven. När de komme till andra stranden, började det häftigt regna. De hade inga pelsar på sig, så att de utstodo en dugtig pers. Men snart funno de här en remna i ett berg, och der kröpo de in med alla sina persedlar.
Ebb och flod omvexla på hafvet. - Messling är en sjukdom, som utvertes verkar röda fläckar. - En brud visade sig offentligt under pellen: då skiftade hennes hy, än var den rödlett, än hvitlett; hon syntes ofta hemsk, ehuru hon var glad.
= 6. Det korta ä-ljudet tecknas med ä i alla öfriga fall.
En dräng kom med en käpp i ena handen och en
färsk gädda i den andra. Han var en mästare i
att meta fisk. Han kunde också klättra i träd, klänga
på ställningar, skälla som en hund, gnälla som en
käring, grädda pannkakor, häckla lin,
räfsa hö, bädda sängar, slänga,
dänga, ränna och flänga som en sprätt;
samt var äfven en snäll skräddare.
