Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annie Besant. Ett qvinnoporträtt af A. Ch. Edgren, f. Leffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken mildt, blygsamt sänkt, det tjocka mörklockiga håret
fallande fram öfver pannan. Men så småningom höjer sig
hufvu-det, stämman, en djup alt — den vackraste röst jag hört i
England, der bristen på välljud i talorganet är mycket
påfallande — och släpper ut hela sitt omfång, hela föredraget får
en väldig pathos. Likheten med Bradlaugh gränsar ibland
nästan till det komiska. De ha båda samma egendomliga sätt
att forma munnen, hvilken hos båda är påfallande rörlig och
uttrycksfull, båda samma hetsighet vid inkast eller afbrött, blott
att den hos mrs Besant är något mer beherskad — båda samma,
fyndighet och snabbhet i replikeringen, samma bitande, sårande
qvickhet, som alltid vet att träffa motståndarens svagaste punkt
och lemnar honom svarslös men förbittrad. Mrs Besants svar
ha dock vanligtvis en viss yttre hänsynsfullhet i tonen, den
bildade qvinnans höfliga form, under det Bradlaugh lätt blir grof
— men hos båda skälfver förbittringen bakom orden, hos honom
väpnad med hånets tunga artilleri, hos henne med det fina
gäcke-riets lättare graciösare skjutvapen.
»Bristen på planmessighet i naturen» var aftonens ämne.
I motsats till de kristnes tro på en fullkomlig verldsordning, en
allt ledande, allvis plan, på att naturen är inrättad i hvarje
detalj på det mest ändamålsenliga sätt, framdrogs här en mängd,
bevis på små ofullkomligheter och tillfälligheter inom naturens
rike, bärande vittnesbörd om det ständigt pågående arbetet för
de lägre formernas utveckling till högre och mer fullkomliga.
Det är menniskan som förbättrat naturen, detta, var den
ledande tanken. Först genom ett jettelikt arbete, under hvilket
tusenden stupat i löpgrafvarna, har det lyckats menniskoma att
göra vissa illa lottade trakter af jorden drägliga.
Och först genom kulturens arbete, d. v. s. menniskans egna
ansträngningar har menniskan blifvit menniska.
»Menniskan är den mest brutala, djuriska varelse, tills hon
förbättrat sig sjelf.»
Tron på att en gud skapat verlden tillbakavisades med ett
hån och ett gäckeri så hänsynslöst, att det djupt revolterade
mig, som aldrig förr hört en sådan ton använd om det väsende,
som är föremål för så många millioners dyrkan och heliga
vördnad. Det kulminerade i detta utbrott, utslungadt med lidelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
