Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likt agnar för vinden skingrade sig vid Bengts ankomst
de unga flickorna, som suttit omkring Ester; endast lilla
gossen Prytz blef modigt kvar på sin post vid hennes knä.
Fröknarna Prytz och Grahn försökte visserligen att få ett
ord med i samtalet, men Bengt var så iskallt höflig mot
dem, låddes icke höra hvad de sade och tycktes icke se
annat än luft där de stodo, att de slutligen försvunne
äfven de. Men det var inga välvilliga känslor mot Bengt,
som fyllde deras hjärtan; den lilla svärmiska fjortonåringen,
som hängt bakom Esters stol, knöt handen emot Bengt
och mumlade: »Du gamla fuling, som inte kunde låta oss
ha vår lilla förtjusande Ester för oss!» Och fröknarna
Prytz och Grahn anförtrodde hvarandra, att konsul
Falkenstern, så rik och förnäm han än var, hade ovanligt litet
takt och belefvenhet.
Bengts högdragna sätt mot de unga flickorna undgick
icke Ester, och hon kände först nästan ett styng af ovilja
mot honom därför. Men detta styng gick icke mycket
djupt. »Det var för min skull, det var emedan han älskar
mig och helt vill rå om mig,» hviskade en försvarande
stämma inom henne, och denna stämma började nu att
sjunga om kärlek och lycka så högljudt och ifrigt, att
alla andra stämmor tystnade, alla andra förnimmelser, utom
vissheten om hans närhet, försvunno. Hon förlät honom
den oro och ångest hon haft under senaste tiden, hon
glömde, att han ej hållit sitt löfte att besöka modern, den
försvarande stämman inom henne hade tusen ursäkter till
hands för att rentvå honom från skuld...
Nästan hela aftonen var Bengt vid hennes sida; en
känsla af hänsynslöshet hade gripit honom, han kastade
all försiktighet öfver bord, blundade för det förflutna och
det tillkommande och njöt helt af stundens berusning. Icke
heller Ester kunde dölja hvad hon kände; den underbara
lycka, som jublade inom henne, göt en förtrollande glans
öfver hennes vackra ansikte. En oupphörlig växelverkan
pågick emellan de två; ju varmare han blef, dess mer
strålade hennes ögon, och ju mera denna strålglans stegrade
hennes skönhet, dess ifrigare blef hans hyllning.
Det dröjde naturligtvis ej länge, förrän hela sällskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
