Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. »Gud, om det var du, som hindrade mig från att dö,
så måste du också lära mig att lefva...»
Hon öppnade bibeln på måfå. Den föll upp vid 90 :e
psalmen, en bön af Mose, gudsmannen. Ester läste:
»Herre, du är vår tillflykt från släkte till släkte. Förr
än bergen danades och du skapade jorden och världen, är
du, Gud, från evighet till evighet. Du låter människorna
vända åter till stoft, och du säger: vänden åter, I människors
barn! Ty tusen år. äro i dina ögon såsom den dag, som i
går framgick, och såsom en nattväkt. Du bortsköljer dem;
de äro såsom en sömn, de äro såsom gräset, hvilket om
morgonen frodas... Lär oss betänka att vi dö måste, på
det att vi måtte förståndiga varda! Herre, kom åter! Huru
länge? O, var dina tjänare nådig!... Gläd oss i mån af de
dagar, du har plågat oss, i mån af de år vi varit olyckliga!...»
Då Ester slutat läsningen, runno tårarna utför hennes
kinder. Psalmens högtidliga stämning, genomströmmad af
suset från seklernas vingslag och af urtidens dunkel,
sammansmälte på ett gripande sätt med det stjärnornas och
nattens majestät, som nyss förtäljt henne evighetens saga.
Hon kände sig skakad i sitt väsendes innersta, det föreföll
henne, som om Gud i ensamheten och tystnaden för första
gången gått förbi henne och som om hon förnummit en fläkt
af hans anda.
Hon sjönk på knä och gömde sitt ansikte i händerna.
Det var inga klara, tydliga tankar, som uppstego inom
henne, det var icke ord, icke ljud, som kunde höras, som
gingo öfver hennes läppar; något outsägbart, ofattligt sänkte
sig i denna stund ned öfver hennes själ, ljuft och stilla som
den tröstande smekningen af en moders hand.
EL
Aldrig har någon Varit mera ensam i sitt sökande efter
ljus än Ester. Modern, som nu mera än någonsin skulle
ha varit hennes förtrogna, var borta, med sin man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
