Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tat, det kände jag. Jag tror egentligen inte, det fanns en
enda af dem, som hade lust att förvisa mig. Gubben rektorn
harklade och torkade glasögonen och misshandlade sin näsa
under hela audiensen och frågade mig gång på gång hvarför
jag inte gjort den här ursäkten litet förr, då hade
förvisningen ej behöfts... Jag svarade honom, att jag ej ville
be om ursäkt, förrän min dom fallit. Han såg litet förvånad
på mig, han tycktes inte riktigt förstå mig, den hedersmannen
... Men ser du, mamma, jag har bedt om ursäkt, därför att
jag anser, att jag brustit i takt och lefnadsvett, men — jag
ångrar mig inte. Det är någonting att minnas, att man en
gång i öfversvallande ungdomstrots, i likgiltighet för allt
utom den känslans glöd, som berusade en, har fått slunga
ut de tankar, som ändå, trots allt, äro lifvets djupaste
sanningar: kärlek, broderskap, frihet... Jag vet att jag har
felat, men det är ett fel, som jag hellre minns än många
så kallade förtjänster ... Förstår du mig?»
Han strök med handen genom håret, och hans ögon
lyste af en svärmisk glans.
»Ja, min gosse, jag förstår dig — kanske till och med
alltför väl. Ser du, Sven, jag känner mig nästan litet
medbrottslig i ditt felsteg, det är nog min vildfågelsnatur,
som går igen hos dig. Jag har ju alltid varit så likgiltig för
yttre förmåner, som andra människor skatta så högt, så
barnsligt trotsig emot en hel del saker, som ’allmänna
meningen’ antog eller förkastade. Det var ju pappas rtora
pröf-ning, att jag hvarken brydde mig om hans namn eller hans
pengar, han tyckte att jag var otacksam, som inte förstod de
offer han gjort för min skull... men för mig var känslan,
det inre, det personliga förhållandet allt... Jag tycker därför
att det icke är så mycket mot mig du brutit, jag borde
kanske rent af vara mer ledsen än jag är... Men pappa
känner det så annorlunda — han tycker att hans namn fått en
fläck ... stackars pappa...»
»Ja, jag vet, jag vet,» inföll Sven litet förströdt,» jag
vet att jag gjort pappa mycket ondt, och jag vill försöka
försona det så godt jag kan. Och nu, mamma,» fortfor han
lifligare, »har jag berättat dig min ’historia’, det vill säga
så mycket jag själf lyckats få fatt i af den. Ty egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
