Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen. Minnena från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra med blommor rikt försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg den trettiofemåriga aktrisen som av en rival blivit deporterad till gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfar, berusar sig och lägger upp benen på soffkanten och när det blir för varmt i rummet knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamle komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarne ser han den unga sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörke Falander huru den store Direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och bekymmer och blåser på dem och de försvinna; hur han upplöser allt: förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke överskatta något framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig passionerad kyss, som hans inflammerade hjärna nu när den var uppriktig erinrade sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?
Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med märkbläck - Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå upp i Teaterdirektionen som träffas säkrast mellan 12 och 3.
För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamereraren sitter på Postkontoret och brukar inte komma upp förr än klockan 2, och dennes son sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett exemplar av teaterns statuter varmed den unge debutanten skulle fördriva tiden tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett. Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk institution, så behöva ju icke medlemmarne, vilka just (jämte direktör, kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter. Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och därför... ja då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord» men erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller originellt, men det var icke originalet heller.
Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart, med betraktelser över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa och här stod: teatern är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo man har roligt när man ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i synnerhet om föräldrarne äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka som förlorat hörseln, och att han tillsammans med sexhundra andra personer varit på det högsta road av en prästman som på naturlig väg sökte bot för den galenskap hans återhållsamhet bragt honom i och åt det hyckleri han för sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt? frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra så försökte han svara på det! Jo det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten, dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis var nytt för honom försatte honom i gott humör och han fann uti detta slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter gått, till det resultat, att man i tragedien gråter åt precis samma sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsas se honom och kastade sig in i ett rum till vänster varifrån ögonblicket därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet tog emot.
När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige som smådarrande inträdde. Men han måtte ha hört honom, ty han frågade genast i en förolämpande ton vad som behagades.
Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.
- Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter tredje akten? Va! Hä!
- Jag har aldrig uppträtt förr.
- Ah så! Det var en annan sak!
Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte anlade en mask som om den skulle tjäna till illustration åt någon av biografierna i Suetonius.
- Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!
- Omöjligt!
- Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstygn, törnen, herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska att ni aldrig vore född!
Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt beslut -
- Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och förklarar utsikterna vara så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig sen och beklaga er. Den banan är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det skulle ni aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt det.
Det var förspillda ord.
- Skulle inte herrn då hellre vilja ta engagemang genast utan debut; det är mindre risk.
- Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt ifråga.
- Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra!
Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt, som låg under läskpapperet och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas, vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolvhundra riksdalerna, osett skrev under.
När detta var gjort lånade direktören honom sitt stora långfinger med karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.
Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han skulle vänta tills direktionen sammanträdde.
- Direktionen? bröt den store tragöden ut! Det är jag! Har han något att fråga så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! - Marsch!
Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det röda tandköttet som liknade ett tortyrinstrument och det med blod marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon förklaring, utan skyndade ner till Stadskällaren för att äta middag och träffa Falander.
Denne satt redan vid sitt bord lugn och likgiltig som om han vore beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt mörk när han fick höra det.
- Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.
- Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.
- Det vågar inte direktionen heller och därför är han den som styr. Du skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk författare också?
- Jag har hört det!
- Han gör ett slags historiska skådespel som alltid gå, och vinna bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver ocker med den s.k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans figurer tala, utan de gräla, eller som man säger gorma: män och kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung Göstas Söner» med rätta kallas Historiskt gorm i fem uppträden, ty det är inga handlingar utan formliga uppträden, familjeuppträden, gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener utan de rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i vilka man okväder varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och armstark person - han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke som gick i skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt så att han fick stut! Genast skrev fadren en sedekomedi, som avritade lärarne och visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå han skall få vara i fred för mig!
- Nå men varför hatar han dig?
- Därför att jag på en repetition sade Don Pasquale ehuru han förklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev ålagd vid vite att säga som han befallde, varvid han förklarade att det må heta vad fan det vill över hela världen, men här ska det heta Paskal, för så heter det!
- Var kommer han ifrån? Vad har han varit?
- Kan du inte se att han varit vagnmakaregesäll? Men om han visste, att du visste det, så skulle han förgifta dig! Men för att nu tala om något helt annat, hur finner du dig efter gårdagen?
- Utmärkt! Jag har ju glömt att tacka dig!
- Nå! Det är bra! Och du tyckte om flickan? Agnes?
- Jo, jag tyckte mycket om henne!
- Och hon är kär i dig! Det passar bra det! Tag henne du!
- Ack så du pratar! Inte kunna vi gifta oss ännu!
- Vem har sagt att ni skola göra det?
- Vad menar du då?
- Du är aderton år, hon är sexton? Ni älska varandra!
Nåväl! När ni äro ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.
- Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller hur?
- Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka, och moralen som de bestå, det är deras elakhet som anlagt en lämplig, presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnes glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betala barnuppfostringshjälp.
- Varför råder du oss inte till giftermål?
- Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en kvälls samvaro, och det är inte sagt att den som är med i lust vill vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet, det är inte det här just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen innan det blir för sent, älska som fåglarna utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den klass som heter Dioecia.
- Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god, oskyldig och beklagansvärd och den som vågar säga annat den ljuger. Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det var sista gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne att jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång när jag blir henne värdig få bjuda henne min hand!
Falander kastade med huvudet så att ormarne ringlade sig:
- Värdig henne? Din hand? Vad säger du?
- Det jag står vid!
- Det är förfärligt! Om jag säger dig, att denna flicka icke allenast saknar alla de egenskaper du tillerkänner henne utan att hon även besitter de motsatta, så tror du mig icke, utan du blir min ovän!
- Ja, det blir jag!
- Tänk att världen är så uppfylld med lögn att en människa inte blir trodd då hon talar sanning.
- Hur skall man kunna tro dig som inte har någon moral?
- Se där ha vi ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel - egna, men icke andras - nedslår alla motståndare, talar både för och emot alldeles som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig! Farväl, jag måste gå hem, ty jag har lektion klockan tre! Farväl! Lycka till.
Och Rehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betraktelser.
* * *
När Falander kom hem till sig, klädde han sig i morgonrock och tofflor som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesoro syntes sätta honom i verksamhet, ty han gick fram och åter på golvet och stannade då och då bakom gardinen för att osedd kunna se utåt gatan. Därpå gick han till spegeln, knäppte av sin krage och lade den ifrån sig på divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en fruntimmersfotografi från en visitbricka, lade den under ett ofantligt förstoringsglas och betraktade den så som man betraktar ett mikroskopiskt preparat. Han satt ganska länge vid detta arbete. Då han fick höra steg i trapporna grävde han hastigt ner fotografien där han tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet så, att han kom att sitta med ryggen åt dörren. Han var i full sysselsättning med att skriva då en knackning - två korta och svaga dubbelslag - hördes på dörren.
- Stig in, ropade Falander med en röst, som icke lät inbjudande utan snarare lämpade sig för en utvisning.
In trädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjer i sin figur; ett fint ovalt ansikte omgivet av ett hår, som tycktes ha fått sin ljusa färg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade blonda färg som är medfödd. Den lilla näsan och den fint skurna munnen frambragte ett muntert spel med små lekfulla kurvor, vilka förändrade former oupphörligt, som figurerna i kalejdoskopet; när till exempel hon rörde näsvingarne och det ljusröda brosket tecknade sig som ett blåsippsblad, drogos läpparne i sär och visade spetsarne av mycket små jämna tänder vilka ehuru de voro egna både voro för jämna och för vita för att inge förtroende. Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och släpade sedan nedåt mot tinningarne varigenom frambragtes ett ständigt bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni med ansiktets nedre lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa spärras upp och stirra som objektivet på en natt-tub.
Emellertid steg hon nu in och riglade dörren efter att ha tagit in nyckeln.
Falander satt kvar och skrev -
- Du kommer sent i dag Agnes? sade han!
- Ja det gör jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig hatten och gjorde sig hemmastadd.
- Ja, vi voro länge uppe i natt!
- Varför stiger du inte upp och hälsar? Så trött får man ändå inte vara!
- Ack förlåt att jag glömde det!
- Glömde? Jag har märkt, att du glömmer dig åtskilligt på en tid.
- Såå? Huru lång tid har du märkt det?
- Huru lång tid? Vad menar du? Var så god och tag av dig nattrocken och tofflorna!
- Kära du det är första gången det har hänt mig, i dag, och det tycker du är en lång tid! Nog är det underligt? Säg?
- Du hånar mig? Vad är det med dig? Du har varit så besynnerlig på en tid?
- En tid? Där ha vi det igen! Varför säger du en tid? Därför att det skall ljugas! Varför skall det ljugas?
- Jaså du beskyller mig för att ljuga?
- Åhnej! Jag bara skämtade.
- Tror du inte jag ser, att du ledsnat på mig. Tror du inte jag såg det i går kväll, då du var så uppmärksam mot den där simpla Jenny, att du inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.
- Du är svartsjuk således?
- Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för mig, så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!
- Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en ledsam omständighet!
- Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?
- Jag menar - helt enkelt - att jag ledsnat på dig, som du själv sade nyss!
- Det ljuger du! Du har inte gjort det!
Hon rörde på näsvingarne, visade tandspetsarne och stack med synålarna.
- Låt oss tala om något annat, sade han. - Vad tyckte du om Rehnhjelm?
- Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!
- Han blev alldeles kär i dig!
- Så du pratar!
- Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!
- Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!
- Men, som han bara är tjugo år, ämnar han vänta tills han blir dig värdig, som han uttryckte sig!
- En sådan tok!
- Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och det kan han inte bli förr än han får roller! - Kan du inte skaffa honom det?
Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par eleganta stövletter med guldtofsar.
- Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig?
- Ja, jag gjorde det.
- Du är en djävul, Gustaf! Vill du tro det?
- Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant! Emellertid, om du är en förståndig flicka...
- Tig!
Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på skämt som såg ut som allvar.
- Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.
- I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr!
- Åhjo! Det har jag nog!
- Varför suckar du?
- Det gör man alltid när man har rumlat.
- Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?
- Nattvaket, kära du!
- Jag skall gå så får du sova middag!
- Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova, - ändå.
- Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara komma hit och säga det!
Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som ridån efter en dödsscen. Falander svarade:
- Det var snällt att du ändå kom - och sa ifrån.
Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.
- Har du någon parfym här, frågade hon.
- Nej den har jag på teatern!
- Du skall lägga bort att röka pipa, det fäster så fasligt i kläderna.
- Jag ska göra det!
Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.
- Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.
- Vad då? svarade han med en frånvarande min, som om han inte sett något.
Som svaret uteblev fattade han mod, tog ett långt andetag och frågade:
- Vart skall du gå?
- Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls vara orolig, svarade hon, som hon tyckte mycket ledigt; men han hörde på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast.
- Adjö, då!
Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och
tryckte henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå
kysste han henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och
sade helt kort: Adjö!
