Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grubbla öfver möjligheter för och emot; och hon
var trött af att grubbla.
Hon hade gjort upp sin räkning med lifvet —
det lilla hon kaft att göra upp* Redan innan bon
reste till Meran, hade hon skickat sin fästman rin-
gen tillbaka. Och löjtnant von Block hade insett,
att detta var dén enda riktiga lösningen af ett för-
O o
hållande, som ingenting varit från början och som
nu aldrig kunde bli mera, än det varit. —
I början af Maj kom Max till Christinelund.
Då han första gången trädde in i rummet, der
hon låg, kunde han icke beherska sig. Han såg
att hon skulle dö.
Det fans något i detta ansigte, som kom hans ’
ögon att tåras; det var ett uttryck så själfullt, att
det nästan bländade. Så kunde blott en menniska
se ut, som lidit sig trött och som vet, att hon står
på tröskeln till den eviga hvilan. Det fäns ingen-
ting af egoism i det ansigtet, ingenting af allt det,
som finnes hos de menniskor, hvilka skola lefva;
men dess uttryck af godhet var så starkt, att det
tycktes stråla likt en ampel, upplyst inifrån.
Det stenkolssvarta håret var struket slätt öfver
den bleka pannan med de fina blå ådrorna; degrå
ögonen tycktes så onaturligt stora mot de infallna
kinderna; de tunna händerna lågo som elfenben
på det mörkröda sidentäcket.
»Så roligt att du kom», sade hon med ett le-
ende.
Han drog en länstol fram till sängen och satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
