Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan varit fråga, med metriska inskrifter af Damasus, i
bokstäfver modellerade af Filocalus. Följden blef ett alt
starkare tillopp af pilgrimer, och då mången från sitt
besök medförde en liflig längtan att få sin sista hvila i
blodsvitnenas närhet, äfven en tillväxt af begrafningarna
därstädes. Efter år 371 aftager åter tilloppet och det ganska
hastigt. Under tidrymden 373—400 förekomma af
underjordiska begrafningar endast hälften så många som ofvan
jord, därefter till 409 endast få, sedan måhända ingen.
Som bekant var 410 det år, då den nordiske fursten Alarik
med sina skaror inbröt i Italien och eröfrade Roma, då
såsom Hieronymus säger, »verldens glänsande ljusstake
utsläktes, det romerska riket förlorade sitt hufvud eller,
rättare sagdt, hela verlden i en stad gick under.»
Utplundringen af staden, som sedan Brennus ej sett någon
främmande eröfrare inom sina murar, var grundlig och det
återstod dem, som ej själfva förlorat sitt lif, så litet, att de ej
kunde tänka på att smycka de dödas grafvar.
Emellertid synas hvarken västgoterna under Alarik eller
vandalerna vid Romas andra eröfring 457 hafva på något
sätt ofredat de underjordiska cemeterierna, men bruket af
dessa som begrafningsplatser var dock en gång för alla
slut. Såsom kapell och vallfartsorter voro de dock mycket
besökta, ja synas ännu en gång under oroliga tider hafva
fått tjäna till gömslen. Slutligen inbröt med Vitiges och
hans östgoter år 537 förstörelsen öfver själfva
katakomberna, och de försök, påfven Vigilius gjorde att återställa dem
till deras forna härlighet, hade ej särdeles framgång. »Vid
denna tid, då nöden tvang borgarne att sätta sig öfver de
gamla förbuden mot begrafningar inom ringmuren, uppstodo
cemeterier på Esquilinus och på det gamla prætorianlägrets
område. Det var farligt att våga sig långt utom staden.»
De följande påfvarna läto ej katakomberna vara utan
all omvårdnad; isynnerhet var detta fallet med Gregorius
den tredje (731—741).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
