- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / I Årg. 1912 /
9-10:5

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

N:r 9—10

RÖSTRÄTT FÖR KYIHKOR

5

Kvinnorösträttens riksdagshistoria.

År 1905 blev vad rösträttsfrågans
behandling i riksdagen beträffar i mångt
och mycket ett upprepande av vad som
hände år 1904. K. M:ts proposition till
lösning av männens rösträttsfråga
överensstämde i huvudsak med 1904
års, och grundade sig liksom den på de
proportionella valen. De frisinnade
förenade sig om en motion med
majoritetsval, och en mängd motioner med
ändringar och modifikationer av olika
slag förekommo. Men kamrarna kunde
lika litet då som året förut enas om
något beslut.

Hr Sjöcrona kom i Första kammaren
åter med en motion, som gick ut på ett
500-kronors skattestreck, och som
medgav kvinnor rösträtt till Andra
kammaren. Hr Lindhagen förnyade också
sin motion till förmån för kvinnans
rösträtt och hemställde:

"att riksdagen ville i skrivelse till K.
M:t anhålla, det K. M:t täcktes låta
särskilt utreda frågan om beredandet av
rösträtt jämväl åt kvinnor vid val till
riksdagens Andra kammare samt
därefter för riksdagen framlägga förslag i
ämnet".

Denna gång var motionen
undertecknad av ytterligare 57 medlemmar. I
motiveringen polemiserade hr
Lindhagen mot konstitutionsutskottet av år
1904, som väl ansett att spörsmålet om
kvinnans rösträtt borde beaktas, men
ändå ej ville vara med om frågans
upptagande i sammanhang med männens
rösträttsfråga för att denna inte
därigenom skulle försvåras, i det att han
påpekade, att det även då blott
begärdes en utredning av den kvinnliga
rösträttsfrågan och ett förslag en gång
framdeles, vilket väl ej kunde försvåra
männens rösträttsfråga, även om
frågan upptages i sammanhang med
denna. Men utskottsmajoriteten var inte
medgörligare nu heller. Den hyste
allvarliga betänkligheter mot medgivande
åt kvinnor av politisk valrätt, men
kunde dock icke bestrida att frågan
förtjänade att noggrannt prövas. "Ut-

Av Gulli Petrini.

IV. 1905 års motioner.

skottet vill härmed endast", hette det,
"gentemot motionärernas uppfattning
om kvinnans rätt i förevarande
avseende såsom sin mening framhålla, att
samhällets bästa allena bör vara den
bestämmande normen vid bedömandet
av frågan om, vilka
samhällsmedlemmar böra tillerkännas politisk rösträtt."
Vidare tyckte utskottet inte att kravet
på politisk rösträtt för kvinnor vunnit
någon allmännare anslutning bland
kvinnorna själva och utskottet ville
fortfarande inte försvåra männens
rösträttsfråga utan tvärtom först se
verkningarna av männens utsträckta
rösträtt.

Likaledes påpekades, att andra
länder, som förete med våra närmast
likartade samfundsförhållanden, ännu icke
funnit anledning att tillerkänna
kvinnor befogenhet att deltaga i det
politiska livets förutsättningar. Utskottet
hemställde därför "att förevarande
motion icke må föranleda till någon
riksdagens åtgärd".

Men utskottet var långt ifrån
enhälligt. Fyra ledamöter från Första
kammaren, hrr Säve, Lars Berg, Carl
Nyström och Rydberg, förenade sig om en
reservation av följande lydelse:

Då de skäl, som av statsrådet och
chefen för justitiedepartementet samt
i enskilda motioner anförts för
rösträttens utsträckning för män vid val till
riksdagens Andra kammare, synas oss
med styrka tala även för medgivande
av rösträtt åt kvinnor, hava vi ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till K.
M:t anhålla, det K. M:t täcktes låta
särskilt utreda frågan, om och i vilken
utsträckning rösträtt kan böra beredas
jämväl åt kvinnor vid val till
riksdagens Andra kammare samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag i
ämnet, vartill utredningen kan giva
anledning.

Fyra ledamöter av Andra
kammaren, hrr af Callerholm, Elowsson,
Bergström och Staaff reserverade sig likaså

och kommo med en något mer
invecklad motivering till en liknande
hemställan. Hr Blomberg reserverade sig
blankt och hr Jonsson mot utskottets
motivering.

Hr Sjöcrona berörde frågan under
den stora rösträttsdebatten i Första
kammaren, sedan hr Hasselroth velat
uppta hr Sjöcronas motion med
uteslutande av orden "och kvinnor" bland
valrättsvillkoren, detta ehuru han
ställde sig sympatisk till förslaget att
medtaga kvinnorna, fast det nu icke vore
lämpligt. Hr Sjöcrona svarade
härtill, att hr Hasselroth lika litet som
utskottet anfört något skäl mot
kvinnorösträtten, varför han härvid ingenting
hade att bemöta och förordade
fortfarande sin motion oförändrad, ehuru
han tydligen inte trodde på dess
framgång. Den föll också utan votering.

Hr Lindhagens motion om utredning
behandlades däremot särskilt, en tid
efteråt, så att detta år åtminstone en
verklig diskussion i frågan förekom.
I Första kammaren fördes den dock
mest av motionens vänner. Hrr Säve,
Gustaf Axel Berg, Carl Nyström och
Wieselgren talade alla för Första
kammarledamöternas reservation. Hr Säve
bemötte utskottet och berättade, huru
han, när han gått hem från det plenum,
där motionen slutbehandlats i
utskottet, sett en gatuscen, som han fäste sig
vid: "Det var en medelålders arbetare,
han var illa klädd, blodig i ansiktet
och halvrusig. En kvinna, sannolikt
hans hustru, höll fast i hans arm, men
han slet sig lös, stapplade över till
andra sidan gatan och in på ett
utskänk-ningsställe. Kvinnan åter, med de
av-magrade ansiktsdragen präglade av ett
svårt lidande, gick sin väg —
antagligen till ett fattigt hem och hungrande
barn. Då stod rösträttsfrågan för mina
ögon och jag tänkte: Är detta den
rättvisa, som man talar så mycket om?
Man vill utsträcka rösträtten till
arbetaren av aktning för hans
människovärde, men man vill icke ge den åt

Det stora flertalet
kvinnor

använda "Singer" symaskiner.
Köp äfven Ni en sådan
och Ni blir belåten.

kvinnan. Då allt kommer omkring,
är hon dock den bättre av de två, och
av dem båda har hon det bästa
omdömet." Han framhöll också att med
demokratiens framsteg kan demagogien
följa. "Det gäller då att samla alla
konserverande krafter för att bevara
grundvalarna för det moderna
samhället. –-Men det skulle vara en god

sak, om de konserverande krafterna, då
den tiden kommer, i kvinnan skaffat
sig en politisk medarbetare och
bundsförvant. Kvinnan är till sin natur
konservativ; hon är sparsammare än
mannen och har mera ordningssinne. Men
nu är det dock sparsamhet och
ordningssinne, som skapa och bevara
egendomen. Kvinnan är mera fäst vid
hemmet än mannen. Men hemmet är
dock en förutsättning för familjen."
Hr Sjöholm yrkade bifall till utskottets
hemställan på de skäl utskottet anfört
och påstod dessutom, att kvinnorna
ytterst sällan använde sin kommunala
rösträtt. Detta påstående bestreds av
ett par av talarna och en av dem
framhöll kvinnornas livliga deltagande i
stadsfullmäktigevalen exempelvis kort
förut i Stockholm. Hr Wieselgren
påpekade, att då kammaren nyligen
bifallit en motion av hr Trygger om en
grundlagsändring, som avsåg att
möjliggöra för kvinnorna tillträdet till
lärda ämbetsplatser, så var det föga kon-

(Professor MONO)
Oöverträffat medel för erhållande av klar och fräsch hy.
Pris Kr. 3.—, 5 50, och 10.—.

FRAM SKA PARFYM MAGASIN El

Ho vle veran tör
21 Drottninggatan 21, Stockholm.

Riks Tel. 33 09. Allm. Tel. 311. (KR 476)

Martyrer.



Av Gertrud Almqvist.

Det har hänt mig, att ibland grubbla över
den frågan, vad den svenska kvinnan
förbrutit för att i så hög grad, som sker,
betraktas av mannen som en skadlig och
fientlig makt, den där bör bekämpas. Jag
har kommit till det resultat, att hennes
överträdelsesynder äro få och förlåtliga.
Det är en underlåtenhetssynd, i första
ögonblicket syns den bestämd av en mild och
nådig skickelse, som väger vågskålen till
hennes förfång. Den svenska kvinnan har
ännu inte offentligt som martyr gjort sig
förtjänt om det allmänna bästa. Jag
betvivlar inte, att hon, om det gäller, skall
visa sig vara också den uppgiften vuxen.

De franska kvinnorna ha Charlotte
Corday, Madame Roland och de många andra,
som med ”manligt mod” gingo till döden
under revolutionen för rättfärdighet och
frihet. De ha Jeanne d’Arc, hela folkets
helgon, som ännu varje år inspirerar
skalder och konstnärer till bestående verk, och
det är ett icke allt för djärft antagande att
tro, att den aktning kvinnan åtnjuter i
Frankrike, står i mera än ett samband med
”martyrernas förtjänster”.

Det är sant, det säges hos oss med en viss
skadeglädje, att det inte står så särdeles väl
till med den aktningen. Som bevis citeras
vissa yttranden av Napoleon Bonaparte, de
moderna franska sederomanerna och på det
yttersta i dessa dagar en fransk journalist,
som kallar kvinnor (om de äro gamla och
fula) för parias.

Bevisföringen brister. Napoleon var, som
i synnerhet i det sammanhanget borde
hågkommas, icke fransman. De moderna
franska sederomanerna avspegla icke det bästa
av Frankrikes seder, och journalister äro
icke alltid gentlemän, inte ens de franska.
"Paria"-mannen kommer utan tvivel att
drabbas av alla sanna fransmäns namnlösa
förakt. Också de gamla och fula kvinnorna
åtnjuta i Frankrike synbart större aktning
än flerstädes annars.

Visserligen har inte den franska kvinnan
erhållit det avgörande bevis på mannens
aktning, som ligger i att hon förklaras
medborgerligt myndig. Men orsaken härtill är
nog djupast, att hon knappt ännu på fullt
allvar kraft den rätten. Hon har inte
förrän på det yttersta i dessa dagar vaknat
upp till medvetandet att hon också i lugna
tider har en uppgift i det offentliga livet
att fylla. När detta medvetande blivit
tillräckligt starkt och gripit tillräckligt
många kvinnor, vore det opsykologiskt att
tvivla på att den franska kvinnan skall
tillägna sig sin politiska röstmyndighet
med samma grace, som hon tagit varja
annan rätt, som tillkommit henne på andra
och personligare områden. Den franske
mannen skall då liksom i dessa fall,
understödja hennes anspråk, föra hennes sak till
seger, och när den är vunnen med
oefterhärmligt franskt chevalerie, hylla henne i
hennes nya värdighet av medborgarinna
och samhällsmoder.

Jag skall inte här göra det utan tvivel
fåfänga försöket att bevisa, att i de få
länder, där kvinnorösträtten genomförts, har
segern vunnits av kvinnliga martyrer. Det
är inte alla män, som fordra ett sådant
mogenhetsprov af kvinnan, om det också
borde vara överbevisande för de
motsträvigaste. Det kunde låta sig tänkas att inte ens
det skulle vara till fyllest för den svenske
mannen i sin prydno. För en kort tid sedan
häfdade svenska kvinnor i en
tidningsdiskussion kvinnans rätt att i dödsnöd på
havet lika väl som mannen offra sina liv.
Kravet framställdes utan överord, i det
upphöjda sinnelag, som ämnets allvar
krävde, men det blev förhånadt, inte av den
sanne svenske mannen, han som är den
sanna svenska kvinnans personlige vän, det är
sant, men ändå av ett slags svenskt
maskulin också känt under namnet Svenskelin.
Stackars Svenskelin, hur skall han kunna
överbevisas om någon levande
nutidssanning och över huvud taget om något annat
än sin egen ofelbarhet och gudomliga
sändning, och det i en tid, då till och med påvar
och konungar i all hemlighet torde börja
tvivla på sin.

Det finns ett annat land, där kvinnorna
i detta ögonblick synas längre från målet
att nå den politiska rösträtten än den
svenska kvinnan. Det är Ryssland. Men de
ryska kvinnorna ha redan vunnit, vad vi
hittills förgäves eftersträvat: männens
förtroende. När den förnyade riksduman
framträdde år 1906, var det en bonde från
ett avlägset guvernement, som var gång
började sitt anförande med orden: ”Men
låt oss inte glömma kvinnorna; de ha
samma rättigheter som vi.” Bonden uttalade
hela det nya Rysslands mening, det
Ryssland, som ligger likt de glimmande kolen
under askan. De kolen flamma upp än här
än där. Ibland tycks elden släckt, men det
är bara askan, som döljer den för en stund.
På bottnen glöda kolen rödare, och en dag
stiger flamman mot skyn och visar världen
det nya, fria Ryssland. Det är inte tal om
där, att inte kvinnorna ha politisk rösträtt,
men de ha köpt den tillsammans med
männen med sitt blod, med långa, tunga
fängelseår, med skymf och misshandel och med
Sibiriens köld och mörker.

Det är den ryska revolutionens kvinnliga
martyrer, som ha vunnit för sina systrar
medborgarskapet inom det nya, fria
Ryssland.

En av dem träffade jag för ett år sedan
i Paris i ett litet pensionat uppe på
Montparnasse. Det bodde nästan bara ryssar
där: politiska emigranter, studerande och
en och annan universitetsprofessor, och
flera av dem hade suttit i fängelse. Från
början lade jag märke till en liten smärt
kvinna i svart dräkt och ett ansikte, vars
ålder var svårt att bestämma. Hennes hy
var slät och kinderna skära, och ändå
kunde hon knappt vara ung. Det låg över
dragen en underlig, tillkämpad ro, som inte
hörde ungdomen till. Det slätkammade
håret var gråsprängt, och de mörka ögonen
hade en blick, som tycktes komma från ett
otillgängligt djup i hennes varelse.
Blicken var oftast dyster, men lyste ibland upp
av ett leende av godhet. Munnens linjer
talade om en okuvlig vilja.

Jag frågade pensionatsfrun, som jag
kände sedan gammalt, vem den främmande
damen var.

”Å”, sade hon, ”vet ni inte. Det är
de ryska revolutionärernas helgon, Vera
Figner. Hon kom ut ur fängelset för ett
år sedan. Sedan hon kom hit, har det varit
en ström av landsmän var dag för att söka
henne. Hon orkar inte ta emot dem alla,
men hennes rum är alltid fyllt av de
vackraste blommor.”

Efter den stunden märkte jag, att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:45:48 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rostrattkv/1/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free