- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / I Årg. 1912 /
17:2

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2

RÖSTRÄTT FÖR KYmiBOR

N:R 17

Men’s International Alliance for Woman Suffrage.

Den första kongressen i London 23—29 oktober 1912.

Kvinnorna och kriget.

"I Sofia råder en fruktansvärd brist på
livemedel och den största nod härskar bland
stadens civila befolkning. Kött kan man
icke få köpa för pengar och bröd får
överhuvud icke försäljas till civila personer,
emedan alla tillgängliga förråd rekvireras
av regeringen för arméns behov. Framför
varje bagarebutik stå vaktposter dag och
natt med laddade gevär för att hindra
brödförsäljning till civila."

Så lyder en notis, som härom dagen
bland andra krigsnotiser stod att läsa i
en tidning. Och när man läser den, ser
man i ett enda tag framför sig, hur
Balkans kvinnor just nu ha det.

Männen draga bort, somliga till anfall,
andra till försvar. Många av dem gå
säkerligen ett ohyggligt Öde till mötes och
vända aldrig åter till hemmet.

Hemma stanna kvinnorna med barnen.
Krigets följder låta icke länge vänta på
sig, oordnade förhållanden inträda och så
taga livsmedlen slut. Allt vad som finns
måste framförallt de stridande männen ha.
Mot de civila, d. v. s. mot kvinnor och
barn, försvaras brödet av vakter med
akarpladdade gevär. Svält och nöd är nog
bittert för alla, men att själva svälta, vad
betyder det väl for mödrarna i jämförelse
med lidandet att veta sina barn hungra
och icke äga någon möjlighet att kunna
stilla deras hunger!

Så fortgår kriget. Kvinnorna i
gränstrakterna måste nar som helst vara
beredda på att fiender intränga i landet.
Vad händer då? Har någonsin, trots
vackra ord, skonsamhet eller hänsyn visats
kvinnor och barn i belägrade och intagna
städer allt ifrån de tider, då kvinnor och
barn ansågos såsom det förnämsta
krigsbytet tills’nu anno 1912, då under det sista
kriget där nere i Nord-Afrika icke ens
barnen skonats? Alltjämt äro människorna
barbarer i krig, och kvinnorna på Balkan
hava säkerligen ingen misskund att vänta.

Vår fantasi räcker nog inte till for att vi
skola kunna föreställa oss fasorna på ett
slagfält. Döden där är helt visst
fruktansvärd, men ibland är den dock kan hända
så att saga förmildrad genom det eggande
i själva kampen och genom det
natio-nalhat, som ofta ligger bakom den. Men
hur ställer det sig för de hemmavarande
kvinnorna, när fienden kommer. Mord och
brand och plundring gå över dem och
deras hem, men att själva bli skändade och
gå döden till mötes, det är dem väl ett
lindrigt öde jämfört med det att se sina
barn pinas och plågas, kanhända mördas
inför sina Ögon. Det är just genom att
lida tusenfalt for sina barn, som
kvinnorna bittrast och hårdast i alla tider och
hos alla folk fått bära krigens tunga och
börda.

Balkans kvinnor äro lika litet som
flertalet andra kvinnor medborgare var i sitt
land. De ha varken direkt eller indirekt
fått vara med om fattandet av de beslut,
vars konsekvenser de så hårt och tungt få
bära. Men tveka de ändå att helt fylla
en medborgares plikter, när det gäller
deras lands väl och ve? Nej, de göra helt
enkelt som kvinnor i alla tider ha gjort
före dem, när ofred rått i landet, de
utföra så gott de kunna de bortavarande
männens arbete, de hjälpa dem, när så
be-höves, i deras kamp, och när fienden står
for dörren, söka de så gott sig göra låter
att försvara sitt hem. Telegrammen
förtälja, hur de albanesiska kvinnorna
deltaga i strider, hur de montenegrinska
kvinnorna tjänstgöra som bärare i armén och
hur de bulgariska kvinnorna erbjuda sig
att göra tjänst som banvakter in. m.

Modigt tyckas alltså kvinnorna bära
följderna av krigsbesluten, trots allt vad det
innebär för dem, men ändå lär nog
ordet medborgare, åtminstone när det gäller
rättigheterna, alltjämt förbli "maskulinum"
där nere på Balkan. K. F.—H..

Då tidningen går i press, pågår den av
oss förut omnämnda internationella
kvinnorösträttskongress, som "har till ändamål att
visa det ständigt växande kravet på
rösträtt för kvinnor bland män av alla
nationer", och till vilken inbjudan utfärdats av
den engelska Men’s League for Women’s
Suffrage jämte ordföranden i Men’s I. A.
W. S., Sir John Cockburn, K. G. M. G., f. d.
premiärminister i Syd-Australien.
Inbjudan att deltaga i kongressen har antagits
av samtliga till alliansen anslutna länder.
Den svenska Männens F. K. P. B.
representeras av dess ordförande, hr Ernst
Beckman, vars namn även återfinnes på
programmet bland kongressens talare. Holland
representeras av överste Mansfeldt, som
också är sekreterare i alliansen, Frankrike
av M. du Breuil de St. Germain, greve de
Séguier samt flera medlemmar av
deputeradekammaren, Ungern av professor Dirner
m. fl. Australien och Nya Zeeland sända
officiella representanter.

Bland de ärenden, som föreligga till
behandling, är antagandet av stadgar för al-

liansen, representation vid
Budapestkongressen nästa år samt frågor rörande den
internationella propagandan.

Blaiid offentliga möten och fester märkas:
välkomstmiddag på Hotel Cecil, där Sir
John Cockburn presiderar, möte i Portman
Rooins under ordförandeskap av Earl
Russel och med parlamentsledamöterna Sir
Alfred Mond och Mr. Philip Snowden m. fl.
som talare, möte i Hyde Park, mottagning
hos Lady Brassey, mottagningar anordnade
av kvinnornas olika rösträttsföreningar, av
lokalavdelningen av Men’s League vid
universitetet i Oxford, av rösträttsgruppen
inom underhuset samt slutligen
avskedsmiddag i Internationella
kvinnorösträttsklub-ben under ordföranden i Men’s League,
Earl of Lytton’s presidium.

Den svenska L. K. P. R. har genom sin
ordförande sänt kongressen en telegrafisk
hälsning.

Vi hoppas i ett följande nummer kunna
meddela det väsentligaste från kongressens
möten och förhandlingar.

FILMS.

Samtliga presidentkandidater i Amerika
hava nu uttalat sig for kvinnans politiska
rösträtt med undantag endast av mr
Wood-row Wilson, det demokratiska partiets
kandidat.

I Los Angeles i Californien, där
kvinnorna erhöllo politisk rösträtt 1911, hava 98,151
kvinnor låtit uppföra sina namn på
vallängderna till presidentvalet mot 127,58C
män.

En insamling är igångsatt i Frankrike
för resande av ett monument övor John
Stuart Mill i Avignon, där den framstående
filosofen och kvinnorösträttsvännen
tillbringade de sista åren av sitt liv.

Mr J. Malcolm Mitcliell, sekreterare i den
engelska Men’s League for \Vomen1s
Suffrage, har under de sista åren talat på över 1,000
kvinnorösträttsmöten. Medlemmar av
samma förening hava i medeltal hållit över
100 anföranden i månaden om rösträtt för
kvinnor under de sista tre månaderna.

Då mr Winston Churchill, en av de
engelska ministrarna, nyligen besökte slottet
Balmoral såsom gäst hos kung Georg, fann
man på dörren till hans gästrum en affisch
med orden Votes for Women. Vid företagen
undersökning för att finna brottslingen
visade det sig, att det var prinsarna Albert
och Henrik, som tillåtit sig detta lilla
skämt. Prinsarna måste bedja mr
Churchill om ursäkt.

Stadsfullmäktige i Bergen ha beslutat
medgiva kvinnor rätt att vara rektorer vid
folkskolan med samma lön som män.
Magistraten hade föreslagit lägre lön för kvinna,
men tack vare fru Parrs inlägg i frågan till
förmån för lika lön för lika arbete, segrade
hennes uppfattning med överväldigande
majoritet.

Guikvaren av %aroda (indisk
vasallfurste under engelskt herradöme) är vän av
kvinnans rösträtt. Hans myndighet
till-låter honom ej att ändra den politiska
författningen, men han har givit alla kvinnor
inom sitt område kommunal rösträtt.

Selma Lagerlöfs Hem och stat har nu
utkommit i ny upplaga och kan rekvireras
från Rösträttsbyrån, Lästmakaregatan 6,
Stockholm, till ett pris av 5 öre st.

Women och som hädanefter skall vara
W. S. P. U:s officiella organ: "Den
stridande taktik, som W. S. P. U.
använder, består i att trotsa lagbud och
anfalla egendom. Den enda gräns
föreningen sätter för sin kamp är, att
människoliv måste respekteras. I
vilken annan revolution har väl en dylik
gräns dragits? ... Varje stridande
rösträttskvinna", slutar hon, "skall nu sätta
> gång den stridsform, som hennes eget
samvete gillar."

Mr och mrs Pethick Lawrence
förklara nu, att de hädanefter ämna ägna
alla sina krafter åt sin tidning för att
i den göra propaganda för
nödvändigheten av den stridande taktiken. Vad
bildandet av någon ny organisation
beträffar, har mrs Pethick Lawrence på
förfrågan ej velat uttala sig därom, då
något sådant ännu stode i vida fältet.
Rörande skilsmässan från W. S. P. U.
yttrade hon, att den naturligtvis varit
mycket smärtsam för dem båda, som i
så många år varit dess ledare, men i
striden för en stor sak måste man ju
bortse från alla personliga hänsyn.
Personliga offer gjorde blott saken
ännu mera dyrbar, och, tillade hon, man
kände ju aldrig det fulla värdet av en
sak, innan man betalat det fulla priset
för den.

Ester Brisman.

Senaste nytt från England.

Den engelska Landsföreningen
(National Union of Women’s Suffrage
So-cieties), som på extra möte i maj
beslöt stödja arbetarepartiet, emedan det
är det enda parti, vilket som sådant
uttalat sig för kvinnans rösträtt, har
under sommaren och hösten med god
framgång satt sitt beslut i verket. Vid
de fyllnadsval, som då ägt rum, ha
dess medlemmar med outtröttlig energi
arbetat för detta partis kandidater och
ivrigt uppträtt mot regeringen,
varigenom de kraftigt bidragit till att
den liberale kandidaten fallit igenom.
Och fast de ej lyckats få sin specielle
kandidat vald, anse de 6ig dock ha
vunnit sin avsikt, då de visat
regeringen, att den behöver kvinnornas, hjälp
för att kunna behålla sin ställning i
parlamentet och att nästa allmänna val
komma att medföra stora förluster för
den, om den ej dessförinnan givit
kvinnorna rösträtt. Officiellt har
emellertid nu tillkännagivits att
rösträttsförslaget icke kommer att behandlas av
underhuset som kommitté före jul. Det
blir alltså på stödjandet av mr Philip
Snowdens tilläggsförslag till den
irländska homerule-billen (lagen om
självstyrelse för Irland) om rösträtt
för kvinnor till irländska parlamentet,
som rösträttskvinnornas arbete
närmast kommer att inriktas.

En annan ståndpunkt intas av
suffra-getterna, medlemmarna i de båda
stridande rösträttsföreningarna. I början
visade även de sig vara anhängare till
arbetarepartiet, men på senare tiden ha
de förklarat, att de ej tro på dess
uppriktighet. Detta beror huvudsakligen
på partiets ställning till det irländska
nationalistpartiet, som behöver dess
röster för att homerule-billen skall gå
igenom. I gengäld, säga
suffragetter-na, vore det arbetarepartiets skyldighet
att fordra, att irländarna rösta för
förslag om rösträtt för kvinnor; då de ej
gjort detta, ha de visat hur mycket de
mena med att uttala sig för saken och
böra alltså bekämpas lika väl som
regeringen. Partiet är dessutom så nära
förbundet med regeringen, vilken för
sin existens är beroende av dess röster,
att då det ej vill göra opposition mot
densamma dag efter dag, tills den givit
kvinnorna rösträtt, måste det finna sig
i att utsättas för samma taktik som
regeringen.

Vad som för ögonblicket mest
fängslar intresset är en så att säga
minister-kris inom den ena av de båda stridande
föreningarna, Women’s Social and
Po-litical Union. Denna är den
radikalaste av dem; den grundades 1905 av mrs
Pankhurst och hennes dotter
Christa-bel och fick inom kort ett kraftigt stöd
i mr och mrs Pethick Lawrence, vilka
uppsatte dess tidning, Votes for Women,
och frikostigt understödde föreningen
med sin förmögenhet. Föreningen äger
ingen av densamma vald styrelse; mrs
och miss Pankhurst samt mr och mrs
Pethick Lawrence ha själva
konstituerat sig som dess "ledare" och styrt den
fullkomligt enväldigt. Och så länge de
alla vistades i England i ständig
kontakt med varandra, gick allt bra. Efter
fängelsetiden i våras foro de
emellertid åt olika håll för att vila sig: mr
och mrs Pethick Lawrence gjorde en
resa till Canada, mrs Pankhurst for
till Schweiz, och Christabels flykt till
Paris är ju välbekant. Denna
skilsmässa gjorde, att då de i höst åter
träffades, hade de kommit till olika
uppfattning av den taktik, soin måste
användas. Och då ingen enighet stod att
vinna, blev följden den, som i sista
numret av Votes for Women anges i ett
"allvarligt meddelande från ledarna",
undertecknat av alla fyra, där det
heter:

"Vid ledarnas första möte efter
deras nödtvungna ledighet föreslogo mrs
och miss Pankhurst en ny stridande
taktik, vilken mr och mrs Pethick
Lawrence omöjligt ansågo sig kunna gilla.
Mrs och miss Pankhurst förklarade, att
de icke voro beredda att modifiera sina
planer och föreslogo att mr och mrs
Pethick Lawrence skulle återtaga
ledningen av tidningen Votes for Women
och lämna Women’s Social and Politi*
cal Union. Och hellre än att väcka
splittring inom föreningens led,
samtyckte mr och mrs Pethick Lawrence
till detta steg."

Om arten av den nya taktik som
föreslagits, vet man ännu ingenting. Vilda
rykten äro i omlopp om anfall på
ministrarnas liv, om svavelsyra kastad i
ansiktet på dem o. s. v. Härom skriver
emellertid Christabel Pankhurst i sin
nya tidning, The Suffragette, vars
första nummer utkom samma dag
ovanstående meddelande lästes i Votes for



Rösträtt för Kvinnor" 4:de kvartalet

All prenumeration sker genom posten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:45:48 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rostrattkv/1/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free