Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 20 A
RÖSTRÄTT FÖR KYMKOR
3
"I dag är segerns och
jublets dag; i morgon gå vi att
erövra en ny stat."
Så yttrade en av de många
tala-rinnorna vid det stora möte av
"thanks-giving" och jubel, som Chicago
rösträttskvinnor anordnat med anledning
av rösträttens genomförande i fyra
nya stater.
Jubel och tack över att få vara med
var också den känsla, som med
oemotståndlig makt strömmade in på en, då
man inträdde i den stora salen i "Hull
House", till sista plats fylld av en
entusiastisk, aktiv publik.
Där framme på estraden satt i
en halvcirkel elitkåren ur Chicagos
kvinno värld, var och en — en kraft att
räkna med, var och en — en
reformator på sitt område med en livsgärning
bakom sig, som måste väcka respekt
hos varje man och stolthet hos varje
kvinna.
Nu stråla allas ansikten av den
glädje, framgången ger, men också av den
okuvliga energi, som ständigt pekar
framåt mot nya mål. Det vita
silkes-standaret i bakgrunden med det
bevingade fältropet: "Votes for women"
påminner också om, att de tio vimplarna
under detsamma representera endast
tio av republikens 48 stater.
"Hull HouseV’ gossorkester stämmer
upp en jublande segerfanfar och så
öppnar ordföranden talens långa rad.
Endast tre minuter äro anslagna till
varje talare. Tre minuter! Det syntes
mig nästan som om applåderna, som
mottogo varje ny talarinna, togo så
lång tid. Och dock, vad hunno de ej
med på dessa tre minuter!
Emellertid visade sig möteslokalen
allt för trång, och ett
"overflowing-meeting" måste anordnas i teatern i
samma hus. På några minuter fylldes
även denna sal och trots saknad av
blommor och standar steg stämningen
snart till samma höjd som i den stora
salen. Programmet var detsamma. Så
snart en talarinna slutat sitt anförande
i den ena salen, kom hon över till den
andra.
Från första stund jag hörde
amerikanskan tala, hade hon min hela
beundran. Under detta möte steg dock
beundran till hänförelse. Hon är i
talarstolen densamma, som hon alltid är,
enkel, orädd, älskvärd, humoristisk,
aldrig nervös, aldrig överdriven; varm,
utan att bli sentimental, sakrik utan att
Valdialog i hemmet.
Han. Hör du Elise, det var sant, jag
måste ju ha din fullmakt till
stadsfullmäktigevalet; vill du vara snäll och fylla i den
här blanketten.
(Fru Elise har egendom under egen
förvaltning. En faster som hade litet
besynnerliga idéer, sådana som ogifta
fruntimmer ha ibland, hade nämligen
testamenterat henne sin förmögenhet på villkor att
hon skulle råda över den själv. Den
bestämmelsen hade alltid retat hennes man
en smula förut — alldeles som inte han
förstod sig på att förvalta pengar bättre
än Elise — men nu vid valet var det ju
bra, ty han hade sina 40 röster i alla fall,
och Elises röstetal blev således ett extra
tillskott, välbehövligt i dessa radikalismens
och socialismens tider).
Hon. Vill du att jag skall rösta, du som
alltid sagt mig, att du skulle skiljas ifrån
mig, om jag bleve rösträttskvinna 1
Han. Ja, därför vill jag ju också bara
ha din fullmakt.
Hon. Ja, men då röstar jag väl i alla
fall, och det är ju detta du ogillar; inte
kan det vara det väsentliga, om man går
UPP på vallokalen själv eller ej.
bli tråkig. Hon talar fritt utan några
som helst anteckningar, vilket ger
något så omedelbart övertygande åt
hennes ord. Ett diskussionsinlägg i en
församling på tusental synes ej
bekomma henne mer än ett samtal på
tu man hand. Det är lätt att idealisera,
men svårligen kan man finna ett
värdigare ideal för kvinnan i talarstolen
än den stora ungdomsrepublikens fria
dotter.
Bland de många talen var det
särskilt två, som slogo an. Det första var
av en arbeterska, medlem i kvinnornas
fackförening. Hon gav i enkla ord
uttryck för den glädje hon kände över
den nya segern. Glädjen över att
komma ett steg framåt mot den dag, då
Amerikas sex millioner
självförsörjande kvinnor ha rätt att stifta lagar till
skydd för sig själva, sina hem och sina
barn. Hon berättade om hur hon en
dag, då hon under middagsrasten
talade till sina kamrater på fabriken, från
en man möttes av den utnötta satsen,
att kvinnans plats var i hemmet, men
då hon undersökte saken, fann hon ut,
att den mannens hustru måste arbeta
ute för att hjälpa till med familjens
underhåll — och hon hade åtta barn.
Ta-larinnan tillade: "Nog var den
kvinnans plats i hemmet, men varför var
hon icke där? De flesta av oss
arbets-flickor ha hem, men hemmet är våra
föräldrars eller syskons. Varför ha vi
icke vårt eget hem? Emedan vi ej
kunna gifta oss med män, som endast
ha en inkomst av 15—18 dollars i
veckan."
Det var livets obevekliga allvar, som
talade genom denna flicka, och orden
grepo mig mera och gåvo mera tankar,
därför att jag under flera månader
arbetat sida vid sida med dessa
samhällets styvbarn vid fabrikernas maskiner
och gasugnar, och därvid fått kasta en
inblick i så månget hopplöst livsöde.
Hur gick jag inte i veckor i stigande
ångest, väntande på den dag, då den
unga kvinnan mitt emot mig, så nära
att bli mor, skulle utebli eller, då hon
ändå kom varje morgon, bliva sjuk.
Och hur växte inte föraktet inom mig
mot de narrar, som predika "det
kvinnligas" frasrika lära, då jag hörde att
kvinnan näst intill mig, hon, som syr
så förtvivlat, syr som själva det röda,
rinnande livet, att hon har två små
där hemma, den minsta endast fem
månader. Jag frågade: "Men vad gör då
Han. Du vet väl, att detta bara är ett
kommunalt val, och jag har aldrig sagt
att kvinnor inte borde få rösta kommunalt.
Hon. Åhjo, nog har jag hört ett och
annat om det också, t. ex. att kvinnor inte
begripa stadens angelägenheter, så att det
bara var dumheter att låta dem bli
valbara till stadsfullmäktige m. m., fast jag
medger, att du talat mindre om den
saken nu, sedan de i alla fall blivit det. Men
välja inte stadsfullmäktige i våra fem
största städer också ledamöter till Första
kammaren, och då är detta ju i alla fall ett
politiskt val här åtminstone, och det kan
du väl aldrig gilla att jag skall vara med
om!
Han. På så sätt och vis är det ju
politiskt, om man så vill, men det är ju i
alla fall inte alls detsamma som valen till
Andra kammaren.
Hon. Menar du då, att Första
kammaren betyder så litet i jämförelse med den
Andra, att den knappt kan sägas vara
politiskt
Han. Hur kan du komma med sådana
dumheter, det vet du väl, att Första
kammaren for det närvarande är
fosterlandsvännernas enda pålitliga stöd.
Hon. Och ändå anser du valet av den
korporation, som väljer Första kammaren
opolitiskt. Jag tycker det är du som pra-
er man?" Svaret endast en ryckning
på axlarna, en rörelse med handen, som
kan betyda vad som helst.–
Vid sådana tankar glömmer man att
det är fest och man frågar sig: hur är
det möjligt att kvinnorna inte överallt
ha rösträtt! Här tåga fram millioner,
av nöden drivna, och deras händer
möta deras, som rättfärdighetslängtan
drev. Alla veta de, vad de vilja, och
vad de vilja är till hemmets, till
samhällets gagn och ändå stå männen
tvekande. Det är inte utan att tålamodet
vill brista och man tycker att de
engelska suffragetternas knytnävsargument
äro bättre vapen än ord till hjärnor, som
icke tyckas vara mottagliga för logik.
Men i nästa ögonblick tigger man sig
själv om tillgift för sina överilade
tankar, ty i talarstolen står, mottagen av
väldiga applåder, Jane Addams,
Amerikas populäraste och mest älskade
kvinna, och liksom hela hennes liv är
en övertygande bevisföring om
kvinnans förmåga och lämplighet i
samhällsarbetet, (en framstående talare
har kallat henne "den mest ledande
personen i Chicago"), så manar hon
också nu med sin behagliga, lugna röst
till fortsatt kamp på övertygelsens väg.
Med sin klara, goda blick ser hon förbi
handlingen till de psykologiska
grunderna för densamma. Dömer, gör
icke hon, ty hon tror liksom varje
socialreformator på det goda
grundämnet i människonaturen, och hon vet att
vi alla äro stora barn, mer eller
mindre bundna av traditionella och
nationella fördomar och åskådningar.
Med några ord ger hon en idé om,
varför icke Wisconsin gav sina
kvinnor rösträtt. Vid sidan om motståndet
från spritintressenterna står ett starkt
motstånd från de invandrade tyskar,
som i denna stat äro synnerligen
talrika. De hålla envist fast vid de ideal
och åskådningar, som voro allmänna i
deras egen hembygd, då de för en 25—
30 år sedan lämnade den, ty de tro att
där hemma är allt sig likt och veta
inte av att där kämpas samma kamp
för frihet som i den nya världen.
För att övervinna detta motstånd
fordras ett djupgående
upplysningsarbete, och förslag ha väckts om att
utsända agitatorer, som tala till
folket på deras eget språk.
Talarinnan slutar med att försäkra
männen: "Att vi kvinnor icke äro så
goda att ni ej kunna arbeta
tillsammans med oss."
Bland de mera bemärkta
talarinnor-na voro mrs Mc Culloch, domare i
tar dumheter. Du anser att det skulle vara
upplösande för hem och familj om
kvinnorna skulle börja syssla med politik, och
ändå vill du att jag skall deltaga i ett
politiskt val!
Han. Men jag har ju sagt, att detta i
alla fall i första hand är ett kommunalt
val!
Hon. I första hand ja, och i andra hand
ett politiskt, d. v. s. att var och en som
röstar bör vara hemmastadd både i det
kommunala och politiska livet för att
kunna rösta. När jag helt beskedligt sa dig
en gång, att jag ändå inte tyckte, att det
skulle äventyra familjelivet, om en hustru
röstade på riksdagsman till Andra
kammaren vart tredje år, fick jag till svar, att
detta just bevisade, att jag ingenting begrep
av politik, och att kvinnor bara ville ha
rättigheter, men ingen ansvarskänsla hade
inför dem. En samvetsgrann person kunde
inte rösta, om hon inte följde med
politiken alla de tre åren igenom, och detta
skulle medföra en utåtriktning av hela
kvinnokönet, som skulle bli ödesdiger för
hemmet och samlivet. Ja, du sa också,
att professor Thyrén hade rätt, att
kvinnorna borde få rösträtt, då alla kvinnor
bli självförsörjande, och familjen i egentlig
mening tillhör historien. Nå, inte vill jag
avskaffa familjen inte och försumma mina
barn, och då kan jag ju inte rösta heller,
Kvinnans rösträtt
som valprogram.
Mr George Lansbury, kvinnorösträttens
trogne förkämpe i engelska underhuset,
avsade sig för någon tid sedan sitt
mandat för att ge sina valmän tillfälle att gå
till val endast på frågan om politisk
rösträtt för kvinnor — första gången detta
skett över huvud taget. Mr Lansbury
tillhör arbetarepartiet, men har förklarat att
det var hans avsikt att rösta mot
regeringen i varenda fråga, till dess
kvinnorna fått rösträtt. Ett omfattande
valarbete har försiggått i hans valkrets, Bow
and Bromley, och det är att betrakta som
ett mycket gott resultat att hans
kandidatur lyckades samla 3,291 röster mot den
unionistiska kandidatens 4,042. Detta
innebär emellertid att en stor del liberala
valmän föredragit en konservativ
motståndare till kvinnorösträtten framför en
rösträttsvänlig arbetarekandidat.
Evanston, en förstad till Chicago
("Männen anse henne duga till domare,
men ge henne icke rösträtt"), och
Virginia Brooks, en ny Jeanne (TArc, som
på kort tid "torrlagt" och reformerat
sin födelsestad West Hammond,
Indiana.
Sista talarinnan gav en
framställning av den stora
jubeldemonstrationen i New York. "Man hade beräknat
att 20,000 kvinnor skulle deltaga och
40,000 kvinnor och män tågade upp.
All ungdom från högskolor och
universitet togo del. Varje deltagare bar en
fackla. Det var en mäktig anblick. Ett
oändligt tåg av glindrande ljus. I alla
fönster, på balkonger, tak och gator,
där tåget drog fram, stodo
människomassor packade och från gata till gata
steg jubelropet och bars vidare av
ekot: "Four, four, four states more;
four, four, four states more."
På talarinnans uppmaning reste sig
alla mötesdeltagarna och uppstämde
samma jubelrop: "Four, four, four
states more."
En milsten, en landvinning mera i
detta underliga, världsfamnande krig
—- och när den sista milstenen är
hunnen, den sista landvinningen vunnen
skall det ständigt finnas nya
sannings-riken att strida för mot nedärvd
bar-barism.
Chicago den 17 nov. 1912.
Anna Lindgren.
det vore brist på ansvarskänsla, det har
du själv sagt.
Han. Du kan väl ha förtroende till mig
i detta som i så många andra fall.
Hon. Du har dina röster och för dem
röstar du, men for mina röster är jag
ensam ansvarig, och då vore det
samvetslöst att rösta utan att först ha följt med
politiken i flera år, det har du själv sagt;
men slår jag mig på politik, så fördärvar
jag familjen och mina barn — det har du
också sagt!
Han. Nå så farligt vore det väl inte, om
du följde med litet grand, så du hade någon
reda på, vad det är frågan om. Och ser
du, detta gäller ju fosterlandets sak. Jag
tycker visst, att det varit det bästa, om
kvinnorna aldrig fått några rättigheter
alls, varken politiska eller kommunala,
men nu ha de några, och då blir det ju en
plikt att använda dem. Ty
vänsterkvin-ncrna, de använda nog sina minsann!
Hon. Ja, det är en annan sak det!
Deras män ha inte predikat för sina hustrur,
att de skulle skiljas från dem, om de
blevo rösträttskvinnor. Deras män ha
kanske t. o. m. uppmuntrat dem att intressera
sig för politik, talat med dem som likar i
politiska frågor och hjälpt dem att sätta
sig in i förhållandena, så att de nu ha reda
på saken och med gott samvete kunna
rösta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
