Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnornas rösträttsfråga och den politiska situationen.
Anförande hållet vid Stockholms F. K* P. R:s årsmöte. Mv Signe Sergman.
Yid Stockholms F. K. P. R:s
årsmöte, som ägde rum den 18 mars i K.
F. II. K:s stora sal, förekom utom
styrelseval, fÖr vilket redogörelse lämnas
på annat ställe i dagens nummer, en
intressant redogörelse för
Årstautställ-ningen, illustrerad av skioptikonbilder,
av fru Karin Fjällbäck-Holmgren samt
ett med starkt bifall mottaget
anförande av L. K. P. R:s ordförande,
fröken Signe Bergman, om den politiska
situationen sedd ur
kvinnorösträtts-synpunkt. Fröken Bergmans
anförande var av i huvudsak följande
innehåll:
En återblick.
Då den frisinnade regeringen, på
grundval av vänstermajoritet i Andra
kammaren efter valen 1911, övertog
regeringsansvaret, gällde det att söka
infria de löften, som inrymts i
partiets valprogram. Som vi alla veta,
intog frågan om kvinnans politiska
rösträtt ett framstående rum på detta
program, och redan i det första stora tal
herr Staaff, som statsminister höll i
november 1911, förklarade han, ”att
det givet är en förpliktelse för den
sittande regeringen att föra fram
denna landssak”. För första gången i vår
rösträtts historia hade vi av en
regeringschef fått mottaga ett bestämt
löfte, och redan vid öppnandet av den
första riksdagen efter
regeringsskiftet innehöll trontalet följande ord:
”Men alltjämt gäller det, att kvinnan
i det väsentliga saknar den förnämsta
av medborgerliga rättigheter. Hänsyn,
såväl till rättvisa som till statens
väl-förstådda nytta, kräver att detta
missförhållande ändras. Det är därför min
avsikt, att vid innevarande riksdag
förelägga Eder förslag till ändringar i
riksdagsordningen, i syfte att kvinna
må erhålla valrätt och valbarhet till
riksdagen på samma villkor som man.”
Den 2 april 1912 framlades den
första kungl. propositionen om rosträtt
för kvinnor i Sveriges riksdag, och den
18 maj var den stora rösträttsdebatten,
som resulterade i frågans fall på 15
röster i Första kammaren. Anhängare
och motståndare voro i båda kamrarna
uppdelade efter partierna, och
vote-ringssiffrorna visade tydligt, att också
voteringen gått efter partilinjer. För
att stödja den kungl. propositionen
hade rösträttsföreningarna över hela
landet ordnat opinionsmöten, där
samma resolution fattades. I dessa möten
deltogo omkring 20,000 personer.
Opinionsyttringen.
Ett av högertalarnas huvudargument
var, att kvinnorna själva icke önskade
rösträtt. Alla andra motskäl hade
upprepade gånger och på ett oemotsägligt
sätt blivit tillbakavisade av våra
vänner i riksdagen och av kvinnorna
själva utanför, Påståendet att kvinnorna
icke önskade rösträtt kunde endast
kvinnorna själva tillbakavisa, och
detta inte bara med ord utan med
gärning, och det var denna uppgift, som
nu låg framför oss. Redan på
Skåne-mötet, ett par veckor efter
riksdagsdebatten, framställdes förslag, att
Landsföreningen, till dess vår fråga nästa
gång kom före i riksdagen, skulle
samla landets kvinnor i en stor
opinionsyttring, som en gång för alla skulle slå
ihjäl talet om kvinnornas likgiltighet.
Kvinnorna skulle genom ett intensivt
upplysningsarbete över hela landet
bereda väg fÖr det förnyade
regerings-förslaget, som väntades till 1914 års
riksdag.
1913 års centralstyrelsemöte beslöt
också enhälligt att en namninsamling
under en opinionsyttring för
kvinnornas fulla politiska medborgarrätt skulle
igångsättas, och i slutet av februari
utsändes de första listorna till
föreningar i landsorten. Vad namninsam-
lingsarbetet varit och vad det betytt
både ur upplysnings- och
propagandasynpunkt, det veta vi alla.
Och vi veta också, att just i det
Ögonblick, då vi stodo färdiga med vårt
stora arbete, färdiga att med en siffra,
som måste imponera även på de mest
ovilliga och som lämnade alla andra
från kvinnohåll framkomna
opinionsyttringar långt bakom sig, framträda
inför Sveriges riksdag och säga:
Sveriges kvinnor kräva sin rätt — i det
ögonblicket går ridån ned, och spelet
förklaras vara slut, redan innan det
knappast hunnit börja. Riksdagen har
plötsligt avbrutits i sitt arbete, och av
arbetsprogrammet finnes inte mer
kvar än röken, som stiger mot den
kalla vinterhimlen. Kvinnorösträtten,
varom årets trontal sagt att
rättvisans och statsnyttans förenade
synpunkter krävde utsträckning av den
politiska medborgarrätten även åt
landets kvinnor, och att förslag till
ändringar i riksdagsordningen i sådant
syfte ånyo skulle framläggas — även
den har gått upp i rök!
En dramatisk situation.
Situationen är i sanning dramatisk.
En ny ministär, med uppgift att lösa
en enda fråga, med undanskjutande av
alla andra, upplösning av riksdagens
Andra kammare och nya val, allt
under en politisk hetsstämning, vars
motstycke vi inte erfarit sedan det
prövande året 1905.
Ur denna hetsstämning, som ligger
som ett tungt moln över landet, gäller
det nu att söka rädda undan de
värden, som under åratals möda och
arbete skapats, det gäller fÖr den
enskilde att hålla huvudet kallt, så att han
icke ryckes med av de vreda vågor,
som hota att undergräva själva
grundvalarna för fredligt och
förtroendefullt samarbete människor emellan.
Det käns påfrestande för den enskilde.
Hur mycket mer skall det då icke
kännas för de stora organisationer, som
sammanfört människor av annars vitt
skilda åskådningar för uppnående av
ett enda gemensamt mål.
En sådan organisation är vår
Lands-förening. Bland dess medlemmar
finnes hela den politiska färgskalan
representerad, men målet är ett och det
är: rösträtt fÖr kvinnor. Hur vi
under älla förhållanden och i alla
politiska situationer bäst skola kunna
främja vår sak, det måste vara vårt
ögon-märke. Yi måste förstå, när det är tid
att tala och att tiga, när det är tid att
handla och att icke handla,
L. K. P. R:s taktik.
Just nyss ha vi stått inför ett sådant
avgörande, Det gällde för
Landsföreningen att bestämma sin ställning till
de blivande An drak ammar valen. I
cirkulär till centralstyrelsens medlemmar
föreslog Verkställande utskottet att
Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt såsom sådan icke skulle
taga någon del i den nu pågående
valstriden, vilket likväl icke skulle hindra
medlemmar av rösträttsföreningar att
såsom enskilda personer arbeta för det
politiska parti, till vilket de kunde ha
anslutit sig. Resultatet av den,
företagna omröstningen, i vilken
centralstyrelsemedlemmar representerande
rösträttsföreningar i alla delar av
landet deltagit, visar att Verkställande
Utskottets förslag vunnit ett så gott
som enstämmigt gillande. Av alla
avgivna röster äro endast två nejröster.
Den ena av dessa är grundad på rent
principiella skäl.
Jag antar, att alla här närvarande
med kännedom om den politiska
situationen skola förstå, att detta beslut
under nuvarande förhållanden var det
enda möjliga. Att vid ett val, som så
kommer att behärskas av en enda
fråga som det nu stundande av
försvarsfrågan, att vid ett sådant val söka föra
fram någon annan fråga på första
planet, är lönlöst. För det närvarande få
vi försöka att inom vår egen förening
hålla frågan uppe — ”över partierna”,
som det heter — och det kan vara ett
nog så drygt arbete i den motvind som
blåser. Motvind äro vi nog vana vid
— hela namninsamlingen utfördes i
motvind — men nu är det en taifun,
som går över landet, och som skakar
även vår rösträttsförening i sina
fogar.
Framtidsutsikterna.
Sådan är situationen. Om
utsikterna för framtiden är det ännu omöjligt
att yttra sig och likaså om tiden för
framlämnandet av opinionsyttringen,
Detta beror helt och hållet på hur
händelserna komma att utveckla sig. En
sak skola vi emellertid hava klar för
oss, och det är, att den nya riksdagen
icke blir någon urtima riksdag, som
har att behandla endast en enda fråga,
utan att den är att i viss mån betrakta
såsom en fortsättning på den nu
upplösta lagtima riksdagen. Det finnes
således ingenting som hindrar att icke
vår rösträttsfråga kan komma att
upptagas till behandling även vid denna
riksdag. Få vi en ny vänsterregering,
tar den naturligtvis npp vår fråga
igen. De frisinnades nya valprogram
hänvisar med avseende på
kvinnorösträtten till programmet 1911, och då det
här gäller en grundlagsändring,
betyder ett undanskjutande nu ett uppskov
på ytterligare en treårsperiod,
Hur förhållandena i Andra
kammaren än komma att gestalta sig, blir det
med all sannolikhet på de 15 rösterna
i , Första kammaren, som utgången
även i år kommer att bero. Och hur
ser det ut här? Någon parti
förskjutning har icke ägt rum sedan 1912.
Men skulle det vara alldeles otänkbart,
att en och annan högerman av senare
tiders händelser skulle fått ögonen
öppna fÖr värdet av även kvinnornas
insats i det politiska arbetet? Borde
inte det försvarsintresse, som kvinnor
lagt i dagen och som icke försmåtts av
det parti, som särskilt anser sig
företräda detta intresse, kunna öppna de
ledandes Ögon för värdet av
kvinnornas röster, och inte blott av
kvinnornas röstvärvning, som man numera
inte endast öppet förordar utan också
flitigt anlitar.
Den »kända ståndpunkten.»
Då moderata kvinnor inom
Landsföreningen på nyåret uppvaktade hrr
Trygger och Lindman, för att, med
stöd av den medborgaranda, som tagit
sig uttryck i kvinnornas
försvarspeti-tion och vars förefintlighet högern
betvivlat, påkalla högerledarnas
medverkan till rösträttsfrågans lösning,
vid-höllo dessa, enligt vad som meddelades
allmänheten, ”sin kända ståndpunkt i
frågan”. En medlem av Männens F. K.
P. R. skrev med anledning härav i en
landsortstidning, att det kunde vara
skäl att något närmare belysa dessa
herrars ”kända ståndpunkt”, och så
fortsätter han:
”Enligt utdrag ur riksdagens
protokoll lördagen den 2 maj 1908 yttrade hr
Trygger: ”Enligt min mening böra vi
redan nu giva ett otvetydigt bevis på,
att vi värdera kvinnans insats i
samhällslivet, även det politiska, Vi böra
i gärning erkänna, att många viktiga,
ekonomiska och sociala spörsmål — av
vilka en del rent av uteslutande beröra
kvinnorna — erhålla en bättre
utredning och en lyckligare lösning om
kvinnorna så att säga officiellt
inbjudas att däri uttala sin mening.”
”Beträffande hr Lindmans
ståndpunkt i frågan”, fortsätter insändaren,
”vore mycket att säga, men torde
följande utdrag ur mr F. A. Bather’s tal
’Till de svenska männen’, hållet å
Grand Hotell den 16 juni 1911, vid
detta tillfälle vara lämpligt anföra.
Mr Bather säger bland annat:
”Sålunda hade jag för fyra år sedan äran av
mer än ett samtal med excellensen
Lindman om detta ämne, och han sade:
”Rösträtt för kvinnor, ja, naturligtvis
skola vi ge dem det, men det är en
eller par små rösträttsreformer
rörande männen, som först måste röjas ur
vägen.” Och mr Bather tillägger:
”Nåväl, de där småsakerna ha fått sin
behandling; fyra år ha förflutit, men —
var är kvinnans rösträtt?”
Ja, så hette det den gången, först
måste männens rösträttsfråga lösas,
sedan skulle det bli kvinnornas tur. I
år är det sju år sedan männens
rösträttsfråga löstes, och hur heter det nu?
Först måste försvarsfrågan lösas —
och sedan? Nu är det dock en
skillnad. Visserligen står försvarsfrågan
i vår väg. Av de häftiga
stormvindar, som den frågan på senaste tiden
blåst upp, ha de ”mindre” frågorna,
sådana som vår stora fråga
obarmhärtigt sopats undan — detta är vad
som verkligen skett i vad som synes
ske — men det är inte männen, som nu
säga ”först måste försvarsfrågan
lösas, sedan blir det kvinnorösträttens
tur”, utan det är stora kategorier av
kvinnor, som resonera så, kvinnor,
som principiellt ansluta sig till
rösträttskravet, som förklara, att nu måste
kvinnorna vänta. Som jag redan förut
visat, finnes det inte den minsta
anledning, även om försvarsfrågan
ligger oss aldrig så varmt om hjärtat,
och jag är viss om, att det gör den hos
oss alla, att kräva ett uppskov av
rösträttsfrågan for försvarsfrågans skull.
Båda dessa frågor kunna mycket väl
avgöras vid en och samma riksdag, till
och med vid den riksdag, som
sammanträder nu efter nyvalen.
#
Det beror på kvinnorna själva.
Ytterst beror det på oss själva,
vilken plats vår fråga skall komma att
inta på den närmaste tidens politiska
dagsprogram. Om den där skall
komma i förgrunden eller om den återigen
skall komma att skymmas undan av
någon annan stor fråga, vars
förefintlighet vi nu inte ha en aning om,
men som vi kunna vara säkra om
skall uppkomma i det rätta
ögonblicket.
För oss gäller det, att oberoende av
de politiska vindkasten för övrigt,
alltid bära vår fana högt, att icke låta
ett tillfälligt nederlag nedslå vårt mod
och att aldrig förlora vårt mål ur
sikte. Om vi kvinrior inte själva äro vår
sak trogna, hur kunna vi begära, att
männen skola vara det?
Låt mig sluta med att anföra ett par
ord ur ett brev från mrs Chapman
Catt. En gång då det såg särskilt
mörkt ut här i Sverige, och jag hade
skildrat situationen så gott jag kunde,
skrev hon tillbaka:
”Under vår stora
upplysningskam-panj mot slaveriet, före
inbördeskriget, uttryckte en av ledarna sin
förtvivlan över att det inte märktes
några framsteg. I sin förtvivlan sade
han till en av våra andliga stormän,
att det såg ut som om Gud inte var
på vår sida. Denne svarade: Det är
ett misstag, Gud är på vår sida, men
han har inte så bråttom som vi.”
Och så tillägger mrs Chapman Catt:
”Jag upprepar ofta dessa ord för mig
själv, då jag tycker det går långsamt
med rösträtten och längtar att få
övergå till annat arbete.”
Låt oss också komma ihåg dessa ord,
men låt oss aldrig frestas att sakta
farten 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
