Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KYISKOR
N:r 6
att detta olyckliga krig är något, som
vi kunde ha förekommit med
röstsedeln i handen! Elsa Alkman.
•
Då en fråga som kvinnorösträtten,
vars verkningar ännu ingen kunnat
överskåda, endast kan vinna på en
allsidig belysning, hava vi icke tvekat att
bereda plats för ovanstående väl
skrivna artikel, även om den i vissa
avseenden förfäktar en annan ståndpunkt än
den, som i dessa dagar allmänt kommer
till uttryck i den internationella
kvinnopressen, och som vi dela. Vår åsikt i
frågan om kvinnorösträttens
förmodade inverkan på kriget finnes bast
uttryckt i ett citat av Internationella
kvinnorösträttsalliansens v. ordf., mrs
Fawcett, i mr 20 av Rösträtt för
Kvinnor för 1914, där det heter, att om
kvinnorösträtten "ägt bestånd så länge,
att den blivit en faktor att räkna med,
så är det intet tvivel om, att denna
maktfaktor blivit inriktad på en
politisk omdaning av Europa, varigenom
säkerhet vunnits att internationella
tvister och förvecklingar hänvisades
till lagens och rättens avgörande och
icke till en så grov och ofullkomlig
tribunal som den råa styrkans."
Mot sammanställningen
rösträttvärnplikt har redan förut d:r Lydia
Wahlström dragit i härnad i våra
spalter. __^_—
Kvinnornas solidaritet.
Ur Die Frauenbewegung för den 15 febr.
publicera vi följande öppna brev från tyska
och österrikiska kvinnor, som svar på de
engelska kvinnornas julhälsning, vilken vi
på sin tid införde i våra spalter:
I många tyska och österrikiska kvinnors
namn sända vi våra engelska systrar vårt
varmt kända, hjärtliga tack för Eder
julhälsning, som vi helt nyligen fått del av.
Detta budskap var en bekräftelse på vår
egen övertygelse, att kvinnorna i alla de
krigförande länderna, trots sin hängivenhet
och kärlek till fosterlandet, dock förnimma
sambandet med andra, krigförande länders
kvinnor, och att djupt tänkande kvinnor
aldrig gå förlustiga sin sanna
mänsklighet.
När Englands kvinnor i dessa tider
lindrat nöd och elände och bistått människor
utan anseende till person eller
nationalitet, vilja vi därför bringa dem vårt
varmaste tack, jämte försäkran om att vi alltid
stått och fortfarande stå beredda att i lika
måtto fullgöra vad på oss vidkommer.
Under krigstider enar oss samma
namnlösa lidande som vilar tungt över de
krigande folken.
Alla nationers kvinnor älska lika högt
kulturen, rättfärdigheten, civilisationen
och skönheten; värden som kriget
ödelägger.
Alla nationers kvinnor hysa en lika
omätlig avsky för barbariet, grymheten och
förstörelsen, som äro varje krigs ledsagare.
¾fen genom krutrök och kanondunder,
genom död, ångest och undergång och ett
namnlöst lidande, skönja vi den
morgon-rodnad, som bådar gryningen till en ny,
bättre tid, och det är den djupa
samhörighetskänslan mellan alla jordens kvinnor.
Denna samhörighetskänsla är den fasta
hörnsten, på vilken tysk-engelska och
internationella förbindelser åter skola kunna
uppbyggas och vilka slutligen måste leda
till en så stark, internationell folkrätt, att
ett krig sådant som detta icke vidare må
hemsöka Europas folk.
De med oss likasinnade engelska
kvinnorna sända vi en varm systerlig hälsning!
Bland de 150 undertecknarna märkas
många även i Sverige kända kvinnor
såsom Anita Augspurg, Minna Cauer, Alma
Dzialoszynski, Lida Gustava Heymann,
Marie Lange. Helene Stöcker, Ernestine v.
Furth, Eugenie Hoffmann, Rosa Mayreder,
Daisy Minor, Gisela Urban m. fL
Kvinnan i Tusen och en natt.
Av professor O. E« Lindberg.
(Forts, och slut)
Kvinnans etiska karaktär i denna
underbara sagosamling är i själva
verket ett kapitel för sig, varåt här
emellertid blott kan ägnas några rader.
Denna sida av vårt ämne är av
särskilt intresse bl. a. därför, att 1001 natt,
ehuru varande ett orientaliskt
diktalster, så föga skattar åt det förakt för
kvinnans sedliga halt, som eljes
utmärker nästan allt vad österländskt liv
heter. Måhända har här mycket nötts
bort vid passerandet av "den persiska
sagoporten" och något av den
zoro-astriska anden därvid följt med och
genomsyrat det hela.
Kvinnans behandling hos perserna
utgjorde nämligen i mycket ett
berömvärt undantag från det övriga
orientaliska levnadssättet. Deras religion
lämnar bl. a. därpå ett vackert
exempel i den rättfärdiga hädangångna
själens lyckliga öde, när hon i det andra
livet kommit över den s. k.
Tjinvat-bron och möter den gudafagra mön,
vilken förklarar sig vara hennes goda
samvete, sådant det utvecklat sig
under hennes jordeliv. Och avkomlingar
av dessa storslagna Mazda-dyrkare,
de s. k. parserna, vilka numera
träffas huvudsakligen i Bombay och
omnejd, utmärka sig just för den mest
värdiga och aktningsfulla behandling
av det kvinnliga könet, vars etiska liv
hos dem också står över allt beröm.
Det berättas av dem, som på ort och
ställe undersökt saken, att sedlig
avvikelse här är så gott som okänd.
Vi få icke begära, att det skall vara
lika väl beställt med 1001 natts
kvinnor. Dess författare ha icke varit några
chevalierer. De ha här och var sagt
ordentligt ifrån, att det både finns
dåliga och goda kvinnor i världen, och
de hava på ett målande sätt
porträtterat båda. Ja, de ha skildrat rent av
demoniska kvinnosjälar lika väl som
nästan änglalika sådana — i förra
fallet dock sällan utan något
försonande drag.
Naturligtvis är kärlek här liksom i
verkligheten oftast den yändtapp,
kring vilken nästan allt vrider sig.
Många av de bästa
kvinnokaraktärerna äro svaga, varpå ju ej är att undra i
ett system, där månggifte och slaveri
florerade. Exempel bl. a. på nobla och
storslagna och på samma gång starkt
passionerade naturer är den förut
nämnda sköna och fint bildade Schems
Ennahar, som visst icke är trogen sin
härskare och man på sides, kalifen,
utan som fortares — och det slutligen
till döds — av lidelse för Ali Ben
Bek-kar, varunder hon uttömmer all sin list
och förslagenhet på planen att
slutligen få äga honom.
Bevis på demoniska och
vidunderliga kvinnor hava vi uti de likaledes
förut omnämnda Delile och hennes
dotter Zeinab, som uppträda i olika
berättelser, samt i den sfinxartade Dhat
Eddawahi bland många andra. Den
"Deliles dotter", som figurerar i sagan
"Aziz och Azize", är en mycket
sammansatt karaktär med både varpen och
en god del av inslaget av ondo. Till
ytterlighet lidelsefull tillåter hon sig
en ohygglig behandling av sina
älskare, då hon är nöjd på dem. Å andra
sidan besöker hon en på grund av sorg
över makens otrohet av döden
bortryckt kvinnas grav och fäller på
densamma, som det tycks, uppriktiga
tårar.
Den andra typen, Dhat Eddawahi, är
lika mycket en ond demon för
museimännen som ett helgon i de grekiske
kristnes ögon. Hon är religionsfana-
tismen och hämndgirigheten i sino
prydno. Lika ful Utvärtes, med sin
hexnäsa och sin puckel, som ränkfull
och jesuitisk till sin inre människa, är
hon emellertid en av 1001 natts
intressantaste figurer. Jag kan knappt
tänka mig en briljantare dramatisk
personlighet. Man behöver knappast vara
ett sceniskt snille för att anpassa den
för de tiljor, som föreställa världen.
En dramatiker har här på förhand
nästan allt vad han behöver.
Dhat Eddawahi, så vedervärdig hon
än förefaller, uppkallar ovillkorligen
läsarens intresse, där hon —
furstedottern — förklädd till dervisch, traskar
bredvid de fientliga ryttarna,
vägrande, hur trött och utmattad hon än är,
att sätta sig upp på hästryggen, och
uthärdar alla ett fälttågs ansträngande
strapatser och vedermödor. Och detta
allt för att i Messias’ namn skaffa sig,
kejsaren och sitt folk hämnd på de
otr¾gne. Det är den utomordentliga
självoffringen för ett, låt vara förvänt
och jesuitiskt, ändamål, som här
griper oss så, att vi nära nog glömma
den både fysiska och andliga lyttheten.
Men de ädla och etiskt verkligen
tilltalande kvinnorna i 1001 natt äro, dess
bättre, i pluralitet, och många av dem
kunde med fog uppkallas efter en av
djinn-gestalterna i sagan om "Hassan
från Bosra och djinn-kungens dotter":
Kut Elkulub, "hjärtanas hugnad". Jag
behöver blott erinra om, hur ofta
tro-fast kvinnokärlek illustreras i vår
sagosamling — till den gra,d att här
Ver-gilii bekanta ord, varium et mutabile
femina, "kvinnan är ständigt ett
om-bytligt och obeständigt ting",
mångfaldigt kommer till korta. Läs blott
skildringen om den förutnämnda
storslagna slavinnan och makan
Zumur-rud, som under de mest vidriga öden,
vilka skilja henne från hennes herre
och man, lika kyskt som energiskt
kämpar för deras återförening! Eller
följ den oförlikneliga teckningen av
Azizes varma, trogna, oförminskade
hängivenhet för sin make, Ali Schar
— hennes ständigt lika kärleksfulla
uppgående i sin plikt för sitt hjärtas
brudgum — hennes självoffrande visa
råd och anvisningar till honom, när
han, häftigt förälskad i en demonisk
demimondedam, är ur stånd att själv
tolka hennes illistiga teckenspråk och
förtvivlar om sättet att komma i
förbindelse med henne. Azize fördrager
härvid med en ängels tålamod och
godhet alla sin mans nycker, all hans
brutalitet, till dess hennes hjärta brister
i döden mitt uti sin trogna kärlek. Det
vilar något överjordiskt över denna
1001 natts heligaste kvinnogestalt. En
upphöjdare, mera oegennyttig
karaktär kan knappast vare sig tänkas eller
tecknas.
Ja, kvinnans oegoistiska självoffring
i vår härliga sagosamling är rent av
underbar. Bara ännu ett exempel!
Kan det existera något sublimare i
den vägen, än när den meranämnda
Enis Eldjelis, i trots av sin djupa,
trofasta tillgivenhet för sin make och
herre, Nureddin, och fastän hon fått löfte
av honom och hans fader att för all
tid få förbliva hans enda hustru —
likväl råder honom att ropa ut henne på
slavmarknaden för att få mynt, när
han råkat i ekonomisk misär, i det att
han mot hennes förståndiga råd
tillsammans med sina vänner i sus och
dus bortslösat hela sitt stora
fädernearv? Är det icke en fröjd att vid
denna tid finna så mycken förståelse för
den ädelhet, som vilar på djupet av
kvinnosjälen?
Intressant är dessutom att se,
hurusom den monogamiska åskådningen
dyker upp på rätt många ställen i 1001
natt —- en tendens som utan bestämd
inblick i och erfarenhet av den
kvinnliga naturens själsföreträden aldrig
skulle sett dagen.
Men min lilla teckning av 1001 natts
kvinnor skyndar mot sitt slut. Låt mig
blott till ett sista belysande av deras
etiska liv anföra den lilla älskliga
berättelsen om "Kvinnan med de
avhuggna händerna".
En ogudaktig kung -hade utfärdat
förbud mot sina undersåtar att vid
händernas förlust giva allmosor. En
skön och behjärtad kvinna kunde
emellertid icke svika sitt hjärtas bud: hon
skänkte en uthungrad stavkarl tvänne
bröd och fick mycket riktigt — sina
händer avhuggna.
Genom ödets underbara skickelse blir
hon emellertid en vacker dag samma
grymma furstes gemål och föder
honom en son. Trogen och tillgiven sin
kunglige make, blir hon dock snart
förtalad för honom och drives då, som
fordom Hagar, ut i öknen med barnet
fastbundet på sin rygg. Efter någon
vandring, finner hon en flod, i vilken
hon törstig lutar sig ned för att erhålla
en svalkande dryck mot ökenhettan —
då till hennes outsägliga sorg och
förfäran barnet faller i vattnet. Och hon
har inga händer att rädda det med.
Men Försynen vakar. Tvänne män
uppenbara sig plötsligen och upptaga
gossen ur källan. När hon utbrister i
glädje och tacksamhet mot dem, svara
de: "vi äro dina två bröd, som du
skänkte den fattige vandraren. Nu
skola vi göra dig ännu en välgärning
för din barmhärtighet." Och så
återställde de hennes händer, och det
skönare än de någonsin varit.
Denna lilla saga är, synes det mig,
en träffande bild av kvinnans historia
genom tiderna. Hennes djupa,
mäktiga individuell har onekligen vigt
henne till den sedligare och barmhärtigare
hälften av vårt släkte, medan hennes
intelligens på intet vis är underlägsen
mannens — 1001 natt sätter henne, som
vi sett, till och med intellektuellt över
honom. Men hava icke städse hennes
händer — hennes självständiga
handlingsfrihet — varit avhuggna sekler
eller rättare årtusenden igenom? Det är
nästan ett under, att hon ändock varit
så verksam. Ja, om vi kunde kasta en
blick bakom historiens kulisser, har
hon måhända utan händer uträttat lika
stora ting som han med dem. Huru
mycket rikare kunde icke hennes liv
dock hava varit, om hon verkligen fått
vara sig själv!
Nu har tiden kommit, då händerna
återgivas henne — då hennes rika, ädla
förnuftiga krafter tagas fullt till godo
av den mångskiftande kulturen. Jag
föreställer mig då, att vi män, som
intressera oss för denna oändligt
betydelsefulla reformrörelse, härvid
uppriktigt önska, att hennes händer —
hennes nyvunna verksamhetssfärer —
måtte bli skönare än någonsin — till
oändlig välsignelse för mänskligheten.
S. B. K:s vilohem
Harva i Uppland har blivit en allt kärare
tillflyktsort för de kvinnor, som under
semestrar och helger behöva en tids vila och
ro. Efterfrågan på rum har varit så
mycket större än tillgången, att man varit
betänkt på en utvidgning av hemmet. Med
anledning härav och även för att
säkerställa föreningens ekonomi, har man
anordnat et* lotteri, som i dagarna tagit sin
början, och då vinsterna äro både
smakfulla och betydande, är det att hoppas, att
lotterna få en livlig avgång. För vidare
upplysningar hänvisa vi till annons i detta
nummer av tidningen.
Östermalms Sjxife:-* Vilo-
12 Flonagatan STOCKHOLM, 2, 3 o. 4 tr. (hiss). Telefoner: Riks 9012. Ällrn. 12 50.
Läget för sjuk-, vilo- och förlossningshemmet ar ty¾t och ostört. Soliga rum. AU nutida komfort. Operationsrum. Badrum, med fullst. elektr. ljusbad, med eller utan massage, även for andra än hemmets patienter.
De strängaste fordringar på hygien uppfyllda. Telefoner i varje våning. Gott dietlskt bord. Fritt val av läkare och ackuschörska.
Rtf.t D.-r E. O. BULTOREN, D:r ARTBUR FURSTENBERG, D.r ARNOLD JOSEFSON. Föreståndarinna HILMA FREDLUND, t. d. föreståndarinna vid Stockholms sjukhem, Skuru o. vid Drottninghuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
