Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
RÖSTRÄTT FÖR KYIKNOR
3
ÄJ.
<=9M0C=3«*MC=3#««C=2*«£=?6
l
STOCKHOLM •
Gamla Kungsholmsbrogatan 26 R
(andra huset från Drottninggatan) U
Stort lager af finare och. enklare 9
MÖBLER n
i ek, mahogny, valnöt samt andra £
träslag äfven målade, till billigaste priser. J
Ällrn.’ Tel. 11410 Riks Tel. 65 05 fi
S som äro praktiska använda ■
| Gahns Skursåpa j
5 till porslin, emalj, diskbänkar, S
g kökskärl, golv och allt omålat. ■
V Henrik Gahns Aktiebolag, Uppsala. Jr
Brevkort med ovanstående karta utvisande
kvinnorösträttens ställning i de nordiska länderna
bör begagnas av alla rösträttskvinnor.
Rekvireras å
Rösträttsbyrån, 6 Lästmakaregat., Stockholm,
Pris 5 öre pr st. eller 4 kr. pr 100.
Inför de nya uppgifterna.
Ett besök hos Dansk Kvindesamfund.
För en svensk rösträttskvinna, som
i dessa dagar besöker Köpenhamn,
leda stegen av sig själva till
Studie-stræde 49, där Dansk Kvindesamfund
residerar, medelpunkten för de danska
kvinnornas kommande arbete, nu när
rösträttsföreningarna sett sin
egentliga uppgift fylld.
Det första, som mötte mina ögon vid
inträdet i lokalen var en välbekant
syn: vår egen gula affisch med
anledning av den danska rösträttssegern och
dess fråga: När få Sveriges kvinnor
rösträtt? och det är omöjligt att ej
känna ett stygn av bitterhet i sitt
hjärta bredvid glädjen över att dock de
danska kvinnorna hunnit ett stycke
längre på vägen än vi. Så kommer
redaktören för Kvinden og Samfundet,
fru Gyrithe Lemche, läkarefru och
mor till 7 raska pojkar, emot mig,
strålande av mod och arbetsglädje, en
verklig levande bild av en energi, som
aldrig förtröttas.
— Yad vi nu ha att göra? säger hon.
Ja, nu blir det att tala om för
kvinnorna, att de fått rösträtt — det
finnes många, som ännu inte ha en aning
om det eller någon förståelse för vad
det innebär. Vi ska hålla nya
sam-hällskurser i höst, och vi ska söka
statsunderstöd för dem — det bör ju
ligga i statens intresse att
medborgarkunskap sprides i möjligaste mån. Vi
tänka inrätta dem efter en ny plan,
som verkliga undervisningstimmar
med lektioner och förhör, så att vi
verkligen lära oss något, inte bara
passivt höra på ett föredrag.
— Kurserna ska omfatta framför
allt den nya författningen jämte
kommunalförfattningen samt familjerätt
och nationalekonomi. Till
undervisningen skola så vitt möjligt kvinnliga
krafter användas och endast avlönade
sådana.
— Vad vi vidare måste sätta in vårt
arbete på är att få kvinnornas
intressen representerade i riksdagen. Vi
ämna vända oss till de resp. partierna
med anhållan om att sätta upp
kvinnliga kandidater, vilka som ett
oeftergivligt villkor måste vara pålitliga
kvinnosakskvinnor. Partierna i vårt
land måste nu revidera sina program,
då den fråga som förr skilde dem —
grundlagsändringen — nu blivit
avgjord. Och nu frågar männen: Skall
det bli ett särskilt kvinnoparti eller ej?
— Härpå svara vi, fortfor fru
Lemche, att det ligger helt och hållet i
deras händer. Det är nödvändigt för
kvinnorna att hävda sin egen
ståndpunkt inom partierna. Vilja männen
hjälpa oss därmed, skulle vi anse det
lyckligast att ej bilda något
kvinnoparti.
— Några särskilda frågor, som till en
början komma att kräva vår
uppmärksamhet? Ja, vi ha t. ex. vår
Hus-mandslov, som då den utfärdades 1908
endast innehöll bestämmelser om
understöd åt män — och dock ha vi här
i landet en hel del kvinnliga
småbrukare. Dansk Kvindesamfund tog då
upp denna fråga och lyckades till sist
få igenom understöd åt kvinnor — men
blott de ogifta. De gifta stå alltjämt
utanför och nu gäller det att också få
dem med.
— Likaså vilja vi ha ändrat
bestämmelserna om den kommunala
beskattningen, framför allt därhän att den
gifta kvinnan taxeras för sig själv, så
att ej — som nu stundom sker — den
man, som ej vill ha sin hustru valbar,
helt enkelt låter bli att betala hennes
skatt. Och så ha vi äktenskapslagen,
som är under omarbetning — liksom
hos er — och barnavårdslagen, där
alltjämt mycket brister — arbete
kommer ej att fattas oss. — Och
rösträttsföreningarna? frågar jag.
— De komma fortfarande att existera
för att kunna behålla sin plats i det
internationella arbetet. Men det
praktiska, aktuella arbetet blir det nu Dansk
Kvindesamfunds sak att ta hand om.
Fru Lemche ler förhoppningsfullt
vid avskedet och önskar oss ett
välkommen snart efter.
När jag kommer hem till mitt
pensionat, visar jag för damerna där miT
na nyförvärvade fotografier från den
stora kvinnoprocessionen den 5 juni,
grundlagsdagen. De bese dem
intresserat, och en av dem frågar: Vilken
dag var det? — Den 5 juni, svarar jag
litet häpen, och hennes syster knuffar
på henne: Kommer du inte ihåg att
vi då låg i fönstret och såg på dem?
Ligga i fönstret och se på, när man
kunde få gå med och glädjas — jag
tänkte för mig själv att vi därhemma
måste använda vår väntetid så, att
det inte blir många av oss som komma
att ligga i fönstret och se på.
Ester Brisman.
Har möjligheterna kringskäras.
Samtidigt med att man bevittnar,
hur i de krigförande länderna
kvinnoarbetet mer och mer tages i anspråk,
hur på det ena arbetsområdet efter
det andra, även sådana, som förut
varit stängda för kvinnor, dessa nu få
ersätta männen, varvid icke ens
chefsbefattningar uteslutas, få vi här
i vårt eget land erfara hur
arbetsmöjligheterna allt mera kringskäras, hur
även på banor, som förut erbjudit
åtminstone relativt goda
framtidsutsikter, dörren plötsligen stänges, och de
arbetande kvinnorna befinna sig
framför ett obevekligt: hitintills men ej
längre.
Förhållandena på lärarbanan äro
alltför väl bekanta för att här behöva
vidröras, men på det yttersta i dessa
dagar har uppmärksamheten fästs vid
en tidningsnotis, som avslöjat ett nytt
område, som det härskande
indragningssystemet slagit under sig.
"200 kvinnliga högre
statsbanetjänster indragas", var den talande
rubriken över ett meddelande om, att den
stora anställningsreformen vid
statsbanorna bland annat medfört, att
inemot tvåhundra kvinnliga
kontorsskri-varebefattningar på
järnvägsstyrelsens olika kontor skola ersättas med
tjänster av lägre grad. Ensamt på
kontrollkontoret komma 1^0 kvinnliga
kontorsskrivare att ersättas med
manliga och kvinnliga kontorsbiträden.
På milkontoret utbytas 22, på
statistiska kontoret 20, på tariffkontoret 11
o. s. v.
Man frågar sig, hur länge skall
detta få fortgå och vart skall det leda?
Hur långt skall kvinnornas tålamod
räcka? När skola de arbetande
kvinnorna i vårt land komma till insikt om,
att varje åtgärd, sådan som den här
omtalade, icke är ett slag mot en
enskild kår blott, utan ett slag, som
drabbar — direkt och indirekt — hela den
arbetande kvinnokåren? På hur
många arbetsområden skola operationer
som dessa få företagas, utan att
kvinnorna resa sig och fordra att få ha
ett ord med, då det gäller arbetets rätt.
Det finnes blott ett medel och det är:
rösträtt för kvinnor. Jo, det finnes ett
medel till — krig. Men det är icke på
den vägen, som kvinnorna vilja vinna
likställighet. Priset är för dyrt, och
det händer, att det blir omöjligt
behålla positionen efter kriget. Den
andra vägen är säkrare.
X.
Ofelia och — rösträtten.
Av Månd Bell.
Översättning från engelskan av
Ellen Wester.
(Forts. fr. föreg. n:r,)
Ofelia hade mycket behag, mycken
förmåga att vinna tillgivenhet. Jag
är viss om*att hon var en "söt flicka",
med en liten kattunges graciösa låter
och inte en tanke i sitt gullockiga
huvud. Om hon varit en annan, skulle
dramat ha slutat annorlunda. Sådan
som hon nu var, var det måhända bäst,
för alla parter att "pilträdet stod
lutat över en bäck" och att Laertes svärd
var förgiftat. Låt oss antaga att hon
inte blivit tokig och att Hamlet dödat
kungen, bestigit Danmarks tron, och
gift sig med Ofelia. Hon skulle ha
blivit godmodig och lagt på hullet och, då
Hamlet någon gång greps av sin
melankoli igen, och kom till hennes
kammare, där hon satt och sydde, och för
henne utgöt sin själs bekymmer,
skulle hon ha väntat till dess han slutat,
ordentligt lagt tillbaka sitt arbete och
sagt: "Ja kära du, det där är mycket
intressant, men kom nu, så går vi och
ser, hur lillan badar."
Shakespeares kvinnor levde enklare
liv än vi göra; stora frågors skuggor
hade inte fördunklat deras sköna ögon.
Så vitt livet angick dem själva och
deras omedelbara omgivning, var det
mycket innehållsrikt och mycket
intressant — till och med oroande
emellanåt — men livet såvitt det angick
världen i övrigt, rörde dem inte. Den
förnäma damen på Shakespeares tid
var läkare och allmosegivare för hela
byn, men när armadan var slagen och
de sårade fördes i land, föll det henne
icke in att förvandla slottet till
sjukhus och skicka vagnen till hamnen att
hämta de sårade. Hon märkte utan
tvivel, att hennes underhavandes barn
inte hade nog mat att äta eller kläder
att ha på sig, men det föll henne icke
in att små-barn i städer, som hon inte
kände, kunde vara hungriga eller
frysa. Inom hemmet arbetade hon nog,
men med få undantag intresserade hon
och hennes manfolk sig för allmänna
angelägenheter ungefär lika mycket
som en katt för månens olika faser.
Och dock är det rätt intressant att
tänka sig hur dessa sköna damer skulle
ställa sig till de frågor, som upptaga
oss, så att vi ej längre ha tid att väva
och våra spinnrockar stå stilla.
På deras sympati för kvinnofrågan
kan man inte tvivla och icke heller på
att de skulle visa aktiv sympati. Man
kan nästan se Lady Macbeth stolt gå
i fängelse med en hammare i högsta
hugg och genomgå en vilokur efteråt;
och Portia skulle röna stor
efterfrågan som talarinna. Den stackars lilla
Katharina skulle ha sympatiserat med
saken och även i hemlighet givit en
och annan femtioöring till rörelsen,
men Petruchios bryska sätt skulle
avhållit henne från en öppen bekännelse.
Lady Anna Neville skulle måhända ha
hört till de laodicéer i början, men
inte sedan hon i några veckor varit
Eichard III:s gemål. Men det är
endast två i hela det illustra sällskapet,
om vilkas antirösträttssympatier vi
kunna vara säkra — Kleopatra och
Ofelia. Kleopatra skulle fråga, varför
hon skulle bråka om rösträtt, när hon
kunde vira alla regeringsmedlemmar
i världen kring sitt lillfinger? När de
bästa av dem äro färdiga att sälja sin
själ för hennes kärlek? Men hon skulle
glömma, att till och med den mest
triumferande skönhet kan bli försmådd,
då den stöter på verklig
fosterlandskärlek, och hon skulle nog inte gärna
vilja påminnas om den där lilla
affären med ormen.
Ofelia däremot skulle inte komma
med argument, utan blott med
fördomar, och de mest omsorgsfullt valda
skäl för rösträttens nödvändighet
skulle ha lika liten verkan på henne som
en åskby på ett bolster. Hon vill inte
ha rösträtt, hon behöver inte rösträtt,
hon är nöjd med livet, som det ter sig
för henne och kan inte tänka sig, att
hennes ställning skulle kunna
förbättras genom rösträtten, som blott skulle
vålla besvär, det är hon viss om; och
om hon hade rösträtt, skulle hon inte
veta vad hon skulle göra med den och
skulle endast rösta, som hon blev
tillsagd. Och till sist är hon viss om, att
alla verkligt fina kvinnor tycka
detsamma som hon, och vill inte höra
mera om saken.
Vår egen tids "vackra Ofelia",
lyckligare än sin förebild, har skakats
upp ur sin självbelåtenhet av kriget
och med underbar lätthet läxt, att
livet för många män och många
kvinnor inte är så behagligt som för henne.
Upptäcktens förfäran läses ännu i
hennes ögon, men därmed har också
den kärlekens ande drivits fram, som
fanns där, men varit dold förut, som
gjorde Laertes’ syster tokig av sorg
och som drivit den nya Ofelia från det
skyddande hemmet till sjukhusen och
slummen, som lärt henne medkänsla
öch glädje i arbetet, fört henne över
vägar, som hon aldrig drömt om och
så vidgat hennes blick på livet, att när
freden kommer och det blir tid att
tänka på andra saker, Ofelia helt
säkert vunnit tillräcklig vishet och
tillräckligt mod för att begära sin lön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
