Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elna Persson
50 år.
En av Lunds F. K. P. K:s mest
värderade styrelsemedlemmar, ett
kraftigt stod för föreningen allt sedan hon
för många. år tillbaka inträdde i
styrelsen, ledamoten i stadsfullmäktige i
Lund, Elna Persson, fyllde sitt
femtionde år nyårsafton 1916. Strängt bunden
av sitt arbete — hennes yrke i det
borgerliga livet är affärsinnehavarens, och
hon expedierar i egen person
kunderna i sin mönstergillt skötta linneaffär
— har Elna Persson likväl funnit tid
att vara en verksam medlem av
styrelserna för Lunds F. K. P. R. och
lokalkretsen av
Fredrika-Bremer-Förbun-det. Sedan fyra år tillbaka sitter hon
även bland Lunds stadsfullmäktige,
ursprungligen invald som den moderata
eller borgerliga på en kvinnornas egen
lista, nyss återvald av det borgerliga
partiet.
Elna Perssons sällsynt klara huvud,
sakliga reda och sunda omdöme
märker snart var och en, som kommer i
någon beröring med henne, likaså hennes
omutliga rättskänsla, och länge
behöver man ej känna henne för att också
möta det varma hjärtelaget och den
godlynta humorn. ”Kärv i skick, men
vek i sinne”, så karakteriserar en
skånsk poet skåningen. Något av
denna yttre kärvhet och mycket av denna
inre vekhet utmärker Elna Persson,
som för mig — själv född och uppfödd
i Skåne av icke skånska föräldrar —
står som en fullödig representant för
det allra bästa av skånsk art,
vederhäftigheten själv.
Många otvetydiga vittnesbörd bl. a.
en rad av förtroendeuppdrag tala om
att Elna Persson gjort sig lika
värderad av sina kamrater inom
stadsfullmäktige som förut i F. K. P. R. och
Fredrika-Bremer-Förbundet. Det kan
utan överdrift sägas, att hon är en a\
de mest allmänt kända av Lunds
medborgare. Från de inflytelserika herrar,
som passa på att tala kommunalpolitik
med fröken Persson, medan de köpa
kragar och näsdukar av henne, till de
i sina intressen hotade lärarinnorna i
en nyligen med staden inkorporerad
stadsdel, vilkas förespråkare fröken
Persson med framgång var i
stadsfullmäktige — alla känna Elna Persson,
och vad bättre är, det är genom sitt
arbete, sin verksamhet, som hon är så
känd.
Hjärtliga lyckönskningar gingo till
henne på femtioårsdagen,
H. B.
Nya toner?
Allmänna Valmansförbundet har i
dagarna utgivit Politisk årsbok 1916,
en sammanfattning över vad sig i
riket tilldragit under sist förflutna år.
Ett kapitel är här även ägnat åt
Kvinnorna och rösträtten, som fått en
anmärkningsvärt opartisk och verkligt
saklig framställning med återgivande
in extenso av sista
centralstyrelsemötets skrivelse till regeringen, samt de
resolutioner, som fattats såväl vid
centralstyrelsemötet som vid
sommarmötet i Strängnäs och på Birgittadagen
den 7 oktober. Författaren bifogar
själv den anmärkningen, att ”vad man
än må säga om kvinnornas
rösträttsrörelse, obestridligt är, att den skötes med
hänförelse, kraft och uthållighet”.
Idunpriset
för år 1917 har tilldelats fröken Signe
Hebbe, den framstående lärarinnan i
scenisk aktion, sång och plastik.
På grund av L. K. P. R:s
centralstyrelsemöte inställes Stockholms F. K.
P. R;s månadssamkväm i januari.
Mur länge?
Det lyser i öster ett flammande ljus,
i purpur går Skyarets tecken.
Den gryende dagen ur blodbestänkt hus
sig reser — i fladdrande vecken,
som hölja hans skepnad, är hål vid hål!
Den fläckade manteln har fått vad den tål.
Det suckar ur jorden, det kvider ur hav
mångtusende hädangångna,
som offrat vart löfte livet dem gav
och tagits av döden fångna.
— De ropande andarnas röster oss nå:
”Jlur länge, hur länge, skall vreden bestå?”
3Iur länge skall växa i gnistrande hat
de stridandes bittra smärta.
Jlur länge skall näras av småaktigt gnat
de passivas skrumpna hjärta?
De där som på avstånd döma och se,
men borde om nåd för sin blindhet be!
Där gal ej hane, där gror ej strå,
där striden i vanvett välver.
Men ständigt förnyade tiderna gå
och den trasiga marken skälver!
Var man som kan hålla till sikt ett gevär,
som kan dö för sitt land, han är med, han är här.
öch hemma, där åldring och arbetsför
lärt stava på samma saga.
Där ges inga gråtande, fruktande mör
ej mödrar som bävande klaga.
Där finnes blott kvinnor i oräknat tal,
som tysta stå ut med sitt bräddade kval.
De sträva med modiga ögons ve,
med tänderna sammanbitna
att hålla riken tillsamman och ge
av krafter, ej än förslitna —
Fast år och dag till det ytterstas gräns
de smakat hur lidandets tuktan käns.
I kvinnor som burit och bära just
på hemfrontens tunga plåga,
som tärts av det ondas hetsande dust
I ha’ prövats över förmåga.–
Demonernas grepp är fast och hårt
och lossnandet — synes olösligt svårt.
Mi visat världen vad kvinnoarm
har mäktat, utan att svika —
skall kvinnotanken, ömsint och varm
för sin slutliga uppgift vika?
Säg, är det från Sr, I som lidit mest,
som lösenordet går ut härnäst?
5När SVyårets klocka ringer på nytt
— om ett år — över hjältar som sova!
Jla’ folken sin innersta maning lytt?
Jlar jorden fått fredens gåva?
öm så — må väl kvinnorna velat först
och stillat sin egen och tidens törst!
Den stämma männen ej kännas vid,
när det helas välfärd det gäller!
Må den tränga igenom slaktning och strid
till dess krigaren vapnet fäller.
Må det evigt kvinnligas röst bli spord
i försoningens tändande Qudaord.
Eva ‘Fröberg.
Ur bokmarknaden.
VÅB TID. Årsbok utgiven av
Samfundet de nio. Albert Bonniers förlag.
251 sid. Pris 10 kr.
Det är ett vackert och värdefullt
arbete Samfundet de nio, förvaltarna av
Lotten von Krsemers testamente,
utgivit med sin första årsbok, bland
vilkas medarbetare äro att räkna flera av
våra främsta författare. Visserligen
motsvarar denna årsbok inte Lotten
von Krsemers tanke på en tidskrift,
som i viss mån skulle utgöra en
fortsättning av hennes egen och upptaga
dess namn, ty ensamt det höga priset
år publikationen omöjliggör dess
spridning i vidare kretsar. Som den nu
föreligger, i en synnerligen tilltalande
utstyrsel och med en text av
rikhaltigt värde, utgör den emellertid en bok,
som det är ett nöje att äga, och den
originaletsning av Ernst Norlind, som
medföljer, bidrar icke ringa till dess
konstnärliga värde. Selma Lagerlöf
har skrivit en stämningsfull skildring
Rachels gråt och Ellen Key om
Mödrarnas bönegång. Att flertalet
artiklar färgats av den tungsinthet som
vilar över tiden är ju helt naturligt, och
de båda nämnda författarinnornas
bidrag äro en utlösning för mycket, som
nu rör sig i människornas och särskilt
i kvinnornas hjärtan. Av stort
intresse är Erik Hedéns essay Ur Aischylos’
idévärld samt de bidrag i bunden form,
som lämnats av bland andra Bertel
Gripenberg, Fredrik Vetterlund och
Anders Österling.
Det är ju helt naturligt att de stora
frågor, Kvinnofrågan och
Fredsfrågan, vilka lågo Lotten von Krsemer så
varmt om hjärtat skulle få sin givna
plats i årsskriften. Det förefaller en
smula egendomligt att samfundet i
förordet reserverar sig för de meningar,
vilka i dessa frågor uttalas, då det ju
får betraktas som hart när orimligt
att de nio medlemmarna i styrelsen
skulle kunna tycka och tänka alldeles
detsamma vare sig i dessa eller i andra
av dagens så skiftande öch brännande
frågor.
Det måste betraktas som synnerligen
lyckosamt att kvinnofrågan och dess
behandling blivit lagd i så ömma och
pietetsfulla händer som Ann Margret
Holmgrens. Själv var hon Lotten von
Kraemers mångåriga vän och således
även i den egenskapen självskriven att
ha yttranderätt i den första årsboken.
Fru Holmgren har helt anpsåkslöst
kallat sin artikel Några ord om
kvinnofrågan och kvinnorörelsen i Sverige
under Lotten von Krsemers tid, men i
dessa ord har hon givit en fyllig,
allsidig och omfattande skildring av
kvinnorörelsen från dess första
upprinnelse allt intill våra dagar. Vi få
följa fröet från dess första
nedsänkande i jorden och vi få bevittna dess växt
till den stora förgrening, som nu bär
namnet Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt. Vi, som tycka att
utvecklingens hjul rubbar sig så
mödosamt genom tiden, ha den allra största
nytta av en sådan blick tillbaka, ty
då först förstår man, hur fort det i
själva verket gått, och vilka jättetag
kvinnorna redan tagit i sin egen
utveckling.
Ann Margret Holmgren är ju ännu
med sitt vita hår och sitt spänstiga
sinne ung bland de unga, men
förefaller det inte som om det vore hundra
år sedan hon som ung, rodnande flicka,
uppfylld av beundran för mannens
överlägsenhet, i en akademisk krets
yttrade, att hon inte trodde att flickor
kunde idka så svåra studier att de
borde få ta studentexamen, ty
mannens hjärna vore nog helt annorlunda
beskaffad än kvinnans.
Ligger det inte en hel tidsålder
mellan nu och då?
Ett sådant ämne som kvinnofrågans
utveckling kunde lätteligen ha gjorts
till ett torrt och en smula tråkigt refe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
