Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vår instinkt kände...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad vår instinkt kände utan att kunna förklara, det
tillkommer nu vårt förstånd att bevisa. Vi kunna det
nu, då detta långa liv nått sitt slut och ohöljt, med
oförliknelig renhet och uppriktighet, ligger inför allas ögon. Vad
som genast frapperar oss är, i vilken grad det förblev detsamma
från början till slut, trots de gränser man velat här och där
uppdraga, trots Tolstoi själv, som i likhet med varje
lidelsefull man var benägen att tro, att när han älskade och trodde,
han då älskade och trodde för första gången, och som därifrån
räknade sitt livs början. Början, ja, men snart blev det en
ny början. Hur många gånger förnyades icke hos honom
samma kris, samma strider! Man kan icke tala om hans tankes
enhet — den var aldrig en — utan om fortbeståndet inom den
av samma olika element, än förenade, än fientliga, oftare
fientliga. Enheten ligger icke i en Tolstois ande eller en
Tolstois hjärta, den ligger i hans lidelsers strid inom honom, den
ligger i hans konsts och hans livs tragedi.
Konsten och livet äro enade. Aldrig har någon diktning
varit intimare förbunden med livet. Den har nästan ständigt
en självbiografisk karaktär. I den kunna vi följa Tolstoi steg
för steg från hans tjugufemte år, i hans växlingsrika banas
motsatta erfarenheter. Hans Dagbok, påbörjad före fyllda
tjugu år och fortsatt till hans död,[1] och de anteckningar han
själv lämnat Birukov[2] komplettera denna kunskap och sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
