Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I november 1853 hade krig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
århundrade ... V ar för tala en Homeros, en Shakespeare om
kärleken, äran, lidandet, och varför är vårt århundrades
litteratur endast den ändlösa historien om fåfänga narrar och snobbar?
Berättelsen, som ej längre är blott ett enkelt relaterande,
utan direkt för fram på scenen lidelser och människor, visar,
vad som döljer sig under heroismen. Tolstois klara och för
sanningen öppna blick ser in i hans vapenbröders hjärtan.
Hos dem liksom hos sig själv ser han högmod, fruktan, livets
lustspel, som fortfar att spelas ett par steg ifrån döden.
Fruktan blir i synnerhet tillstådd, berövad sina slöjor och
framställd naken. Denna ständiga ångest,1 denna ständigt
gnagande dödstanke analyseras utan blygsel, utan medlidande,
med fruktansvärd ärlighet. I Sebastopol har Tolstoi lärt att
lägga bort all sentimentalitet, »denna obestämda, kvinnliga,
gråtmilda medlidsamhet», som han föraktligt säger. Och hans
sinne för analys, som vaknat under hans ynglingaår och
sedermera ibland antager en nästan sjuklig karaktär,2 har aldrig
nått en sådan överstark och hallucinerande intensitet som i
berättelsen om Praskhukhins död. Det finns två hela sidor
ägnade åt skildringen om vad som tilldrager sig i den
olyckliges själ under den sekund, då bomben fallit ned och väser,
innan den springer sönder, och en sida om vad som försiggår
inom honom, sedan den sprungit och han »blivit dödad på
fläcken av en skärva, som träffade honom mitt i bröstet».
Likt mellanakter med orkesterspel mitt i ett drama öppna
sig i dessa stridsscener breda gläntor av natur, öppningar av
ljus, symfonien av den dag, som uppgår över det härliga
landskap, där tusentals människor ligga och kämpa med döden.
1 Tolstoi har mycket senare återkommit till detta i sina Samtal
med sin vän Teneromo. Särskilt berättar han för honom om en
förskräckelse, som grep honom en natt, då han låg i det i själva vallen
utgrävda logementet, under blindverket. Denna Episod från kriget
vid Sebastopol återfinnes i det band, som bär titeln Revolutionärerna.
2 Litet längre fram varnar Drujinin honom vänskapligt för denna
fara: »Ni har en benägenhet för ytterlig finhet i analysen, som kan
övergå till att bli ett stort fel. Ibland är ni färdig att säga: den och den
hade vådor, som angåvo hans önskan att få resa i Indien ... Ni bör
lägga band på denna böjelse, men för intet i världen kväva den.»
(Brev av 1856, citerat av P. Birukov.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
