På den röda älvens botten
fiskade en gosse pärlor,
fann en pärla, blå som himlen
och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
och hon bad en bön och sade:
»Offra upp din pärla, gosse,
bryt mitt fängsel, låt mig fara,
och en tacksam blick i stället
vill jag för min frihet skänka.»
»Nej, vid Gud, min goda flicka,
pärlan är för mycket dyrbar,
bär blott stilla du din boja,
mången bar en vida värre.»
Flickan bräckte sakta skalet;
morgonrodnan lik i fägring,
sköt hon upp vid gossens sida,
gyllne lockar skylde pannan,
rosens hy på kinden glödde. --
Stum, i hennes skönhet fången,
stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timmen slagit,
bad han tyst en bön och sade:
»Offra upp din skönhet, flicka,
bryt mitt fängsel, låt mig fara,
och en tacksam tår i stället
vill jag för min frihet skänka.»
»Nej, vid Gud, du gode gosse,
pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
mången bar en vida värre.»
