- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Fjerde bandet. Fänrik Ståls sägner och prosa-dikter /
177

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En julqväll i lotskojan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej
för dem; skynda bara."

För yngre öron än gummans var det ej svårt att genast
finna hennes misstag. Den så kallade gossen, hennes
fyratioårige son, afbröt leende hennes påminnelser
och sade halft brydd och halft medlidsam: "alltid
spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall
ni höra, om en fluga stampar på er graf, se’n ni
gått till hvila i den en gång. Men gissar jag rätt,
så var det en harskrämma, som någon af herrarne lät
pusta vid stranden här, och ej en knall ur Junos
sexpundiga nicka."

"Hå hå," sade den gamla, "alltid vilja de unga vara
kloka; men jag är icke galen, icke heller född af
galna föräldrar. Gud hjelpe mig, men julafton, som
är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej
derför, och hvad kunde jag, arma qvinna, göra? Men
sätt er för brasan ni, främmande godt folk, så vill
jag berätta er, hvad en svag qvinna gjorde, och hvad
lön hon hade derför."

Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och
den unga värdinnan tillsamman bestyrde oss qvällsvard
och värmde upp den kalla mat, vi medhade. Men den
gamla begynte:

"Det är nu för längre tid sedan, än många af er,
gode vänner, minnas tillbaka, om jag ser rätt på edra
anleten, då jag en julafton sådan som denna var allena
här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två ungar,
som sprungo omkring mig, behöfde hjelp sjelfva mer,
än de kunde vara mig till hjelp. Sjön låg öppen såsom
nu, och fast det nu tycks hvina i vindsluckan, är
dock denna blåst som en andedrägt mot stormen då. Vi
väntade ingen skuta hem, och min man med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:02:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/4/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free