Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / Utgifvarens slutord (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Utgifvarens slutord.

Då nu den första fullständiga och systematiskt ordnade upplagan af Johan Ludvig Runebergs samlade skrifter öfverlemnas åt den svenska allmänheten, anser undertecknad, hvilken fått det ärofulla förtroendet att i vårt fädernesland i detta hänseende vara skaldens målsman, såsom sin pligt att aflägga räkenskap för det sätt, hvarpå han sökt att efter bästa förmåga motsvara detta förtroende.

Hvad först innehållet beträffar, innefattar den nya upplagan allt, som finnes upptaget i den svenska, i Örebro tryckta, och i den finska af åren 1861--64, jemte de tillägg, som inflöto i den af undertecknad förlidet år utgifna sjette delen af den äldre upplagan. Dessa tillägg voro, utom ett par smärre, till "Idyll och epigram" hörande, poetiska stycken samt skizzen "Fästningsfångarne", hufvudsakligen estetiska och literära uppsatser, 15 till antalet. I afseende på dessa senare anser sig utgifvaren, såsom han yttrade redan i förordet till den nyss nämnda sjette delen, pligtig tillkännagifva, att han erhållit författarens uttryckliga tillåtelse till publicering endast för fyra af de meddelade uppsatserna, nemligen "Några ord om Svenska Akademiens valspråk: Snille och Smak", "Projekt till en poetisk förening", "Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen", samt "En blick på Sveriges nu gällande poetiska literatur". För de öfriga har författaren öfverlemnat valet åt utgifvarens "grannlagenhet och välvilja att befrämja hans intressen. Det må vara tillräckligt att anmärka, att till dessa fyra tillagts, utom ett par allmänt estetiska uppsatser, endast sådana literära, som hafva afseende på vårt eget land, hvarvid särskildt de meddelade fem

252

recensionerna bifogats såsom led i den kedja, hvilken slutar med nyss nämnda uppsats om literaturen. Författaren har sjelf uttalat ett bestämdt veto för upptagande i samlingen af några alster af sin penna, nemligen: den versifierade komedin "Friaren från landet", fem fragment ur en längre skildring, rörande sig omkring 1808 års krig (jemte komedin redan utgifna i Helsingfors’ Morgonblad), den bekanta sången ur Fänrik Ståls Sägner, "Sveaborg", samt recensionen öfver skaldestycket "Sveriges anor", de sista båda af lätt begripliga och aktningsvärda grannlagenhets skäl. I öfrigt hade för det gjorda urvalet af författaren faststälts den grundsatsen, "att hellre fälla än fria". Att denna grundsats blifvit af utgifvaren iakttagen, torde inses deraf, att det ännu återstod välja bland en icke så ringa mängd alster af skaldens penna, uppkomna, medan han var utgifvare af Helsingfors’ Morgonblad. Sådana äro: några särdeles framstående tillfällighetsdikter, hvilka uteslutits på grund af författarens motvilja mot detta diktslag, och emedan de, ensamma, skulle tagit sig främmande ut bland skaldens öfriga dikter, hvaremot de framdeles jemte andra af samma art, utströdda åt flere håll med gifmild hand, torde kunna bilda en särskild afdelning af Runebergs lyrik; (utgifvaren har dock icke ansett sig gå utom sin befogenhet genom att meddela ett par såsom prof i den inledande teckningen af Runebergs lif och skaldeverksamhet;) vidare några lyriska stycken och epigrammer, flere recensioner och didaktiska uppsatser, reflexioner och parabler; ändtligen åtskilliga komiska uppsatser, anekdoter och skämtsamma poesier, bland hvilka särskildt torde få påminnas om den i Finland välkända sången, "Den sista Candidanden". Att icke den vanliga grundsatsen, att hvarje, äfven det minsta, minne af en stor man bör tagas med ibland hans samlade skrifter, här blifvit följd, torde sålunda vara klart ådagalagdt. Anmärkas bör slutligen, att i öfrigt den nya upplagan i ett par obetydliga hänseenden skiljer sig, hvad innehållet angår, från den finska och i ett af dessa äfven från den äldre svenska. Här äro nemligen efter Örebro-upplagan upptagna bland psalmerna tvenne måltidspsalmer, n:ris 341 och 343, då i den finska blott n:o 341 förekommer. Vidare har artikeln om Franzén blifvit upptagen i sin ursprungliga form af literär anmälan, ej derför att det tillagda innehåller något, som var i och för sig af vigt att meddela, utan

253

derför att den föregående betraktelsen och den mystifikation, som ligger i det meddelade brefvet till red. af H. M., först derigenom får sin riktiga belysning.

I afseende på den ordning, i hvilken dessa Runebergs samlade skrifter blifvit allmänheten meddelade, är det af de respektive titlarne och rubrikerna för delar och band tydligt, att denna gjorts beroende af innehållet, så att poesin gått före prosan, och att inom poesin först upptagits de lyriska, sedan de episka och sist de dramatiska arbetena; att inom den första gruppen den egentliga lyriken med tillägg af "Idyll och epigram" samt "Smärre episka dikter" och "Legender", hvilka alltid förts tillsammans, föregått "Psalmer" och "Öfversättningar"; vidare att inom den andra gruppen "Större episka dikter" föregått "Fänrik Ståls Sägner" och dessa efterföljts af "Prosadikter", till hvilka utom "Smärre berättelser" lagts "Den gamle trädgårdsmästarens bref" och särskildt sist vidfogats skizzen "Fästningsfångarne", som till stil och tryckår så väsendtligt skiljer sig från de förra berättelserna, att den ej gerna kunde med dem sammanföras; att slutligen de prosaiska artiklarne blifvit delade i tvenne grupper, den första innefattande blott "Literära uppsatser", rörande svenska författare, den senare, under den i finska upplagan använda rubriken, "Strödda uppsatser", innefattande de öfriga, topografiska, estetiska, parodiska och polemiska artiklarne. Inom hvarje afdelning åter har, så vidt som möjligt, samma ordning blifvit följd som i den finska upplagan, och der denna icke kunnat vara norm, har ordningen bestämts af de olika arbetenas utgifningsår, hvilket äfven öfver allt, der sådant kunnat ske, blifvit angifvet.

Hvad slutligen beträffar behandlingen af det sålunda valda och ordnade innehållet, må det tillåtas utgifvaren att påpeka svårigheten att åstadkomma en fullt konseqvent rättstafning och kommatering till följd af inkonseqvensen i detta hänseende i föregående upplagor, hvilken åter beror deraf, att dessa ej utkommit på en gång, utan i olika delar på olika tider. Emellertid hafva i den nya upplagan ej få oegentligheter och oriktigheter blifvit rättade, äfvensom rubriker, psalmnummer o. d. blifvit ändrade, allt i öfverensstämmelse med den finska upplagan. I de serviska sångerna har utgifvaren tillåtit sig att ställa alla noter under texten, och i de literära uppsatserna hafva de uteslutningar, som gjorts

254

i originalet, mest bestående af längre aftryck ur anmälda arbeten, öfver allt blifvit angifna genom vederbörliga tecken. Någon ändring i de egendomliga rimslut, som den finska dialekten tillåter sig, ss. ljuf och du, -- det, ett och mätt, -- klart och vardt, kunde naturligtvis ej komma i fråga. Deremot hafva, som den uppmärksamme läsaren torde finna, en och annan lätt grammatikalisk och ortografisk ändring i öfverensstämmelse med nyare åsigter företagits, så vidt den nemligen icke störande inverkat hvarken på innehåll eller form; och om ännu någon vackling i detta hänseende torde förspörjas, beror den i de flesta fall ej på ostadighet i grundsatsen, utan på oförmåga att vid en snabb korrekturläsning se, hvad som borde ses. För sådana inkonseqvenser och korrekturfel, som oaktadt användande af särskild korrekturläsare dock insmugit sig, i följd af den påskyndade tryckningen, anhålla utgifvaren och förläggaren härmed ödmjukeligen om benäget öfverseende.

Någon förklaring på obekanta ord har icke i texten meddelats, för att ej onödigtvis belamra den med noter, som ej härröra från författaren sjelf. Utgifvaren tillåter sig här att i korthet angifva de märkligaste af dessa ord och uttryck med deras betydelse.

• Kalja = svagdricka.
• Mujkor = ett slags fisk.
• Russaka (ryskt ord) = kackerlacka.
• Rocka = ärtsoppa.
• Mäcka = tröja.
• Pecka = Petter.
• Linda = gräsvall.
• Sätta klippingen till = dö.

Öfriga egendomliga uttryck torde ej behöfva särskild förklaring.

Upsala i November 1870.

C. R. NYBLOM.