Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / Några ord om Svenska Akademiens valspråk: Snille och Smak (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Några ord om Svenska Akademiens valspråk: Snille och Smak.

(1832.)

Då Svenska Akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon otvifvelaktigt dermed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter, som enligt hennes åsigt ingingo i och utgjorde förmågan att producera skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel orden: Snille och Smak, skulle väl föga någon varit nog grym, att hos honom se en annan mening dermed än den nyss angifna; då åter en korporation med Svenska Akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde en skämtare med lätt samvete påbörda den samma arrogansen, att med dem hafva velat uttrycka ett: est Deus in nobis, eller att Akademien inom sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda vilkor. Så länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsigter och icke anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende, tillvägabragts inom svenska vitterheten, och allmänheten begynt hysa begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som Akademien förfäktat och

150

än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden Snille och Smak, när dagens hjeltar längesedan lärt publiken att läsa ut dessa ord som platthet och alexandriner.

Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade af det literära tumultets yra, än fattande det ädla ändamål, som väckte det, och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes bära.

Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men att den uppfattning af konstnärs-förmågan och dess yttrings-sätt, som detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka ådagalägga.

"Snillet," säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter, "icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning begreppet om det verkligen sköna; och smaken, eller, rättare sagdt, förnuftet, leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna åsigt af konst-skönheten, genetiskt betraktad, var hans och var Akademiens. Ur den framsprang omisskänligt valspråket. Konstnärs-förmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande,

151

oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande, hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare, att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.

Man har svårt att veta, hvad egentligen med snille menades, när det sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting sjelfverksamt, åtminstone i bredd med det samma. Det är dock troligast, att dermed menades känslan och fantasin. De skulle då utgöra den skapande förmågan hos konstnären, men dock så, att deras produktioner voro ännu oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit regler, form och betydelse af smaken, af förnuftet.

Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan dragas ur en sådan åsigt, att nemligen tvenne personer då borde kunna med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den procedur, att den enes ägande-förmåga skulle ersätta bristen hos den andre; att den ene, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna, den andre, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna. Ty onekligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade hos en, eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och successivt.

Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej framdraga denna erfarenhet såsom motskäl, mot hvad vi nyss anfört. De antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke

152

varit isoleradt tillhöriga de särskilda personerna, utan funnits i förening hos hvar och en af dem i en viss mon och verkat i täflan, så att den ena odelade förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och jemfört förtjensterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget härrör deraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda potenser i menniskonaturen, hvilka blott i sinlig uppfattning synas skilda, och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje annan menniska påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla enskildheter, för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.

Konstnärs-sinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet. Icke är ett chaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst, icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den menniska en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och måste kontrollera sina religiösa inbillnings-fosters sanning och skönhet.

Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin egen dogm, visande deri, att hon är en produkt af de båda förmögenheterna, sinne och förnuft, i deras enhet. Hvarje föreställning, som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en sådan stund sjelfmant, instinktlikt, och de i sinlig uppfattning båda potenserna af hennes väsende beherrska i sin förening likasom med förökad kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra.

153

Vi kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela deras innehåll mätas. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet, och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt framställa den här i detaljer.

Konstsnillet är således icke någon, smakens granskning underkastad, chaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så att denna utgör snillets sjelfbeskrifna dogm; likasom konstsnillet aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka smak är det ena.

Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas och funnits, som röja ett omisskänligt snille, men derjemte en öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak, men att de mera än andra se genom fingrarna med sin författare-åtrå och producera partier, utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa dylikt. Det fins ingen, som, ständigt och när han behagar, förmår uppstämma sig till religiös entusiasm; så fins också ingen konstnär, för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom. Hos mången konstnär är inspirationen, eller,

154

om man så vill kalla den, det skönas åskådning, af en så flyktig natur, att den i hans arbeten visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af medelmåtta och mörker.

Men af allt detta följer icke, att det snillrika der vore smaklöst, eller det smaklösa snillrikt.

Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven, att allt skapadt, det vill säga, allt, som innehåller fenomenerna af lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.

Det vore således blott med ordet Snille uttryckt allt, hvad Akademien med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer eller mindre mon, utan att derför behöfva äga hvad man kallar snille; så är det dock afgjordt icke Akademiens mening, att upptaga denna en sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.

Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lemna ogranskad.