Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dateringar var det visserligen besvärande, att stenen var prydd med kors eller att
inskriften innehöll bönen »Gud hjälpe hans själ!» men enligt Göransson
hade kristendomen kommit mycket tidigt in i nordlanden och den ende högste
guden, som Eddan omtalar, kunde ju anropas redan före kristendomen.
Det är givet, att dylik löslighet i bevisföringen måste äckla folk med sund
tankegång och bringa hela fornforskningen i vanrykte, såsom det visar sig
av O. v. Dalins blodiga drift med fornforskaren Björner. Att de flesta
runminnesmärkena ristats efter kristendomens införande, bevisades i
avhandlingen De ætate runarum (1726) av Olov Celsius d. ä. (1670 - 1756), son
till Magnus Celsius, som därigenom råkade i en häftig strid med
Björner, ett försök att härleda runorna från grekiska alfabetet gjordes 1724 av Erik
Benzelius d. y. (1675-1743) i avhandlingen Periculum runicum, vilket är av
intresse, då i vår tid O. v. Friesen anser det grekiska alfabetet vara
runornas ursprung, visserligen dess kursiva form. Till samma slutsats som O.
Celsius kom 1762 N. R. Brocman (1731-1770) i den »undersökning om wåre
runstenars ålder», som han fogade till sin utgåva av Sagan om Ingwar
Widtfarne. Åt runkunskap ägnade ock frihetstidens förnämste språkforskare Johan Ihre
(1707-1780) åtskilliga avhandlingar, varvid han ställde sig på O. Celsii
ståndpunkt. En under hans presidium försvarad avhandling av E. Götlin, De
Runarum in Svecia occasu (Om runornas undergång i Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
