(Ur »Vapensmeden».)
Omätligt är ditt tålamod, Natur,
omätligt som det djup du öser ur.
Skall dock till slut din hand ej varda trött
att efterbilda här på tidens ö,
vad i idéens värld ditt öga mött,
när allt vad skönt du bildar måste dö?
Skall hon ej tveka, denna hand, en dag
att över blommans kalk och barnets drag
ett himmelskt skimmer strö, då inom kort
det skimret dör som aftonrodnan bort?
De späde, som du ängelns fägring gav,
o, se dem, moder, hunna till sin grav!
Har än du skådat under dödens krans
på någon fårad pannas valv den glans,
den oskuldsglans du göt på henne? Nej,
på mannens ej, på kvinnans panna ej.
Du alstrar oupphörligt knopp vid knopp,
som var och en skall bli ett vissnat hopp.
Du väver, jämt din vävnad rives opp,
och likväl stannar ej din skyttels lopp.
Att icke längesen ditt mod dig svek
och du förtvivlad ur din verkstad vek
från denna evigt samma grymma lek!
