- Project Runeberg -  Dikter /
Den flygande holländaren

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN.


Det finns ett skepp, som går och går,
men aldrig går i kvav;
kaptenen många hundra år
har drivit kring på hav
och svurit med förtvivlans lust
på rorman vid hans ratt,
som ej kan köra upp på kust
i någon stormig natt.

Men rorman gör vad han förmår,
om än med föga hopp:
där bränningen som vildast slår,
dit styr han skeppet opp,
han krossa vill dess hårda barm
mot klippa, bank och skär,
men böljans harm, hans egen harm
och allt förgäves är.

Han söker hamn, varhelst han kan,
och strand, vart än han kom;
men vill han göra redden an,
då svänger skeppet om,
en vindstöt spänner varje fåll
och buktar varje klut
och slungar skutan som en boll
på vida havet ut.

Så är hon dömd att gå och gå
förutan ro och rast.
Om natten ser man lågor blå
omfladdra hennes mast;
om dagen känns den skutan snart
på klyvarns egna form
och att hon rider upp med fart
emot den värsta storm.

Ja, utan ro och utan rast,
i söder och i nord,
hon kryssar ständigt med en last
av levnadskval ombord.
Mång hundra år hon gått och gått
runt om magnetens nål;
hon har så brått, så brått, så brått,
fast hon har intet mål.

Där isberg stjälpa under brak
sin norrskenskrönta kam,
såg eskimån i sin kajak
det seglet stryka fram;
med skräck malajen seglet såg,
där under speglad skog
i lä av palmerna han låg
på lur med sin pirog.

Och väktaren på Eddystone,
då över böljans ban
han skönjer skeppet långt ifrån,
så väntar han orkan;
och väktaren på Vinga fyr
han vet vem seglarn är,
som svävar fram, där brottsjön yr
bland månbelysta skär.

Då stormen slet på fästets valv
i trasor nattens sky,
och rymden tjöt och mörkret skalv
för blixt och hagelby,
och nödsignaler lossades
vid gälla jämmerskri,
och strandat fartyg krossades,
strök detta skepp förbi.

I fosforsken det blänkte fram,
kom med orkanens hast,
och mar-eld lyste kring dess stam
och lågor på dess mast,
det hov sig upp med ryslig fart
på tornhög böljas bryn ‹
vart jämmerrop förstummas snart
vid sådan undersyn.

På däcket ses kaptenen stå
med gastars brödraskap,
hans näsa skiner svavelblå
av druvorna från Kap,
det vita håret fladdrar vilt
om pannans plöjda grund,
men ögat, o! det blickar milt,
och vänligt ler hans mund.

De drunknande han hälsar glatt
ock nickar hjärtlig tröst,
och genom storm och genom natt
han höjer skrovlig röst:
»Döm, sjöman, ej ditt öde hårt!
Och räds ej, bleka mö!
Ty, tro mig, leva det är svårt,
men gott det är att dö.»

Och, som han kom, han ilar bort
från dem, som gå i kvav.
Han spanas säkert inom kort
på annat fjärran hav.
Och intet skepp är kändare;
fast aldrig sedd i hamn,
»den flygande holländare» ‹
vem hörde ej hans namn?

*

Så irrar han. Dock vet man, att
av ödets nåd han får
till ankars gå en enda natt
på varje hundra år.
0, hulda natt, hur trösterik,
då han från stormig sjö
får styra in i Drömmens vik
på Fågel Fenix¹ ö!

Fast ön ej än på något kort
med visshet prickats ut,
lär mången dock, som man har sport,
fått se den en minut:
ett barn i dröm på fadrens knän
och skalden i sin sång
till hennes sälla ängder hän
få sväva någon gång.

En moder vid sin gosses grav,
med kransen i sin hand,
bärs av sin saknad över hav
till Fågel Fenix¹ land:
där leker sonen i en lund
så frisk och levnadsvarm,
hon trycker honom då en stund
intill hugsvalad barm.

Och liten lärkas hjärtekval,
när hon de sina mist,
för henne dit i solig dal, ‹
där återses de visst:
med barmens dun hon värma får
på nytt de späda små
och lyssna tjust, då maken slår
sin drill i eter blå.

Envar, som denna strand har nått,
o sällhet! finner där
den famn, den mun, vartill han trått
i oskuldsfullt begär.
Där ser han vad han skönast drömt,
där möter honom allt
vad ljuvt han känt, vad rent och ömt,
i levande gestalt.

Hör källors sorl och lundars sus
och bäckars yra fröjd!
Vad dagrars lek, vad glans och ljus
på sky och blånad höjd!
Och allra högst i purpurfärg
med gyllne vingars prakt
står Fågel Fenix på sitt berg
och håller trogen vakt.

*

Nu sköt det mörka skeppet in
i vikens spegelrund.
Hur lugnt det känns i håg och sinn,
då man har ankargrund!
Men seglarn klagar: »O hur kort
är denna fridens tid!
För morgonsolen flyr hon bort;
sen åter storm och strid.

Har jag ej kämpat länge nog
mot havets vreda flod?» ‹
Då viskar det från strand och skog,
det viskar: tålamod!
Det viskar: glöm en stund hur tungt
du känner ödets hand!
Sov, kvalda själ, sov sött och lugnt
vid Fågel Fenix¹ strand!

Och sol går ned vid trastars sång
och andeljuv musik
och slår från väster hän en spång
in i den stilla vik.
En skepnad går den gyllne väg...
»O se! vem kommer där?
Är det den kände vandrarn, säg,
den gamle Ahasver?»

Ja, han det var. Han klättrar ren
för fallrepstrappan opp.
Ur smärtans natt i blicken sken
ett outsläckligt hopp.
Hans läppar viska... alla lyss,
och om man rätt förstod,
så sade han, vad skogen nyss,
han sade: tålamod!

Snart hastar han på nytt sin gång,
han trådar spårlös ban,
där månen nu en silverspång
slår över ocean;
mot öster hän hans kosa bär,
och på hans öde led
ser himlens tysta stjärnehär
med sorgsen undran ned.

Vid strand, där tröttad farkost låg
och kände kring sin bog
en smeksam månförsilvrad våg,
där står en pinjeskog.
Där sjöng så vänt en näktergal
en sång till hjärtetröst
om frid på bölja, berg och dal
och frid i alla bröst.

Av vallmo doftar ljuvlig kväll,
de trötte slumra snart.
Den gamle sjöman drömmer säll
om något underbart:
han drömmer om en härlig värld,
förlöst ur kval och brott,
och att han ända fått sin färd ‹
det var att drömma gott.

Men väster ut det tjocknar nu
omkring Orions lopp,
och morgonstjärnan slocknar nu,
och drömmarn vaknar opp.
En morgonbris i tacklet slår,
och som ett blodigt hot
bland dystert röda skyar går
ur havet solens klot.

En vindstöt tar i seglen håll
och buktar varje klut
och slungar skeppet som en boll
ur lugna viken ut.
Och nu det går, som förr det gått,
runt om magnetens nål,
det har så brått, så brått, så brått,
fast ej det vet sitt mål.

Och väktaren på Eddystone,
då över böljans ban
han skönjer skeppet långt ifrån,
så väntar han orkan;
och väktaren på Vinga fyr
han vet, vem seglarn är,
som svävar fram, där brottsjön yr
bland månbeglänsta skär.


The above contents can be inspected in scanned images: 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:14 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/holland.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free