Vinst och förlust förekom i Flora 1864 (se nedan) och upptogs med någon omarbetning i Dikter 1882.
Vad åren kunna giva, ack hur ringa
är det mot vad som skövlat blir av åren!
Om guld, om ära någon gång de bringa,
sker det väl oftast att förgylla båren.
Framåt, framåt oss våra öden tvinga,
vi drivas äldre släkten tätt i spåren
ur barnets Eden genom gossevåren,
var till sin teg att mödans lie svinga.
Och solen bränner, svettens pärlor flyta,
och dagen svinner under id så trägen
att odla gamla fält och nya bryta.
Men I, som bärgat gyllne skördar, sägen,
vem vill dem ej mot liten blomma byta,
mot kindens blomma, vissnad under vägen?
I Flora har dikten följande lydelse:
Guld, ära, visdom och omsider båren:
se där vad långa år av mödor bringa,
vad lyckas mäktar ge, och dock hur ringa
mot det som plundras oförmärkt av åren!
Framåt, framåt oss våra öden tvinga,
vi skynda äldre släkten tätt i spåren,
vi hinna ej att sörja ungdomsåren,
dess sista fjärlar, som till flykt sig vinga.
Ett fält framför oss, vitt som havets yta!
Vi ila hän, dit våra öden kalla,
att plöja gamla land och nya bryta.
Men när vi bärgat gyllne skördar alla,
vi ville dem mot liten blomma byta ---
mot kindens ros, vars blad så hastigt falla!
