Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Rysk samhällssatir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSK SAMHÄLLSSATIR.
179
byxklädde bondpojken (— tysken) och den byxlöse (= ryssen).
Då en tysk bondpojke tillfrågades, om han ej var rädd att
smutsa ner sina byxor, svarade denne, att han gick på torra
ställen och att han inte ville göra sina goda föräldrar ledsna
genom att i onödan fördärva de vackra, nyttiga plaggen. Då
den snälle bondgossen fick höra, att det fanns ett land i Europa,
där icke blott småbarn, utan ock fullvuxna bönder gå barbenta,
trollade författaren för honom fram en byxlös bondpojke, och
samtalet mellan dem båda åskådliggör komiskt det kulturella
svalget mellan en tysk jordbrukare och en rysk muzjik. »Den
tyske skolläraren lärde barnen att hysa medömkan med det ryska
grannlandet, icke blott därför att alla dess apotekare och hälften
av dess ämbetsmän äro tyskar, utan ock därför att Ryssland så
nitiskt fullgjort sin historiska mission: att befria Europa från
mongoler och gräshoppor genom att taga på sig dessa
landsplågor ...»
Men trots alla västerländska sympatier greps Saltykov av
Tur-genevs och Tolstojs tungsinta hemlängtan till de vida stepperna
och de tröga floderna. »Jag älskar denna arma natur, kanske
just därför att den tillhör mig, hurudan den än må vara. Den
är befryndad med mig; den smekte min ungdom, var vittne till
mitt hjärtas första rörelser, och från den stunden tillhör henne
den bästa delen av mitt jag. Flytta mig till Schweiz, till Indien
eller Tyskland, omgiv mig med den yppigaste natur och välv
däröver den klaraste blå himmel — jag skall ändå överallt
förnimma kära hemlandstoner, därför att jag alltid och allestädes
bär dem inom mig och bevarar dem såsom min bästa arvedel.»
Ju mer ålderns skymning sänkte sig över Saltykov, dess mer
tungsint vart hans stämning, dess allvarligare hans diktning, som
på sistone fick en religiös anstrykning, utan att därför hemfalla
åt ortodox mystik. I den vackra sagan »Påsknatten» ser han
framför sig ett fattigt, ödsligt vinterlandskap, som plötsligt livas
av klockeklang och tända ljus. En ändlös rad av gråa bönder
slingrar sig i natten fram på landsvägen; efter dem följa kulaket,
köpmän och magnater. Alla försvinna i bykyrkan, och det blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
