Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om den stora jätten Bam-Bam och feen Viribunda — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och man såg åter blott den nakna, hårda berga-
väggen.
Jätten Bam-Bam blickade mulet framför sig.
»Detta kan jag icke göra efter», sade han
kort. »Tag du pojken!» Och så gingo de ut
genom de långa gångarna, ut ur det mörka
berget.
7.
Viribunda bredde ut på marken sin gröna
matta, vilken hon inne i berget burit som schal
över axlarna. Hon satte sig ned på den tillika
med Florestan och Toto och kattorna, ropade
ett far-väl åt jätten Bam-Bam och flög bort.
Men just i sista stunden, då mattan redan
börjat höja på sig, passade jätten på och ryckte
till sig Toto.
»Nu har jag ändå fått någon ersättning»,
mumlade triumferande den grymme jätten. »Jag
skall hämnas mitt neder-lag på det här kräket.»
Feen Viribunda märkte ej Totos
försvinnande; hon var helt upptagen av den lille
prinsen, vilken hon var helt stolt och belåten åt att
ha räddat. Och vad Florestan beträffar, så
blundade han under hela färden och såg ingenting.
Det var först, när Viribunda och Florestan
sänkt sig ned vid feens bostad, som de med
häpnad och bedrövelse märkte sin förlust.
Viribunda förstod genast, att det var jätten Bam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
