Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Yärre ändå var det. Jag själf såg, hur artilleristerna
körde upp fyra af Krupps tolfpundare alldeles intill Botha
och väntade på order att gifva eld. Men ingen order gafs.
— Hvarför inte? Det kan komma att hämna sig bittert,
utbrast Yanheerden uppbrakt. Hvad kunde orsaken härtill
vara ?
— Hvem vet? Jag blef sedan förbunden och förd bakåt.
Men ännu samma dag träffade jag befälhafvaren för de
italienske rapportkarlarne, som berättade mig, hvad han vidare
bevittnat och enligt hans åsikt var det ej Botha, utan
Jou-bert, som borde göras ansvarig för det.
— Hvad berättade han då?
— Han försäkrade, att han och några utländska officerare
sett, huru engelsmännen trängdes genom de trånga och svåra
passen, och att de då ridit fram till Botha och
uppfordrat honom att låta artilleriet skjuta. Botha skulle hafva
varit alldeles blek och bedt officerarne höfligt men bestämdt
s,tt gå sin väg. Min sagesman ansåg, att blott en liten
be-hjärtad trupp ryttare skulle varit nog att bibringa de
flyende engelsmännen kännbar skada.
Än en gång uppsökte de Botha och bådo honom
enträ-net att låta gifva eld, men han svarade blott ett kort,
blek-lagdt nej. Då de för tredje gången formligen bestormade
honom med böner, sprang han upp, sträckte ut händerna, som
hade han velat strypa dem och utropade: Tig för guds skull,
jag har den strängaste befallning från öfverkommendanten
att ej skjuta på de flyende.
— Ej skjuta på dem, som nu obarmhärtigt med mer än
hundra kanoner slunga död och förödelse i den stackars
Cron-jes lilla hop! utropade Vanheerden vredgad och sparkade i
förbittring med sin friska fot undan en sten, så att den flög
flere meter därifrån. Kan Cronje icke hålla sig längre, så
får man upplefva, hur hundratusentals engelsmän vältra sig
in i landet, och bevittna, hur denna malplacerade humanitet
återgäldas med bittert hån.
Vanheerden hade rest sig upp. En ädel vrede hade
be-mäktigat sig honom, och med ansiktet glödande af förbittring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
