Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 44 —
skulle bli stämd för tinget, inte kunna hålla god min, bli
öfverbevisad och komma på slottet. Iian tänkte på sin hustru
ocli sina barn, och ett ögonblick föreföll honom denna kvinna,
hvilken lockat honom från hans hem och tagit hans kärlek,
som en ond ande, hvilken ville narra honom i förderfvet.
En kall svett betäckte lians lemmar, en känsla af fasa
pressade sig samman omkring hjärtat, ban kunde inte tala. En
snyftning skakade hela hans starka, ungdomliga kropp, och
med pannan lutad mot sjöbodens vägg brast ban i häftig
gråt.
Ingrid såg på honom med förakt. Hon sade ingenting,
bara satt stilla och betraktade denne starke man, hvars smärta
var henne obegriplig, och kände endast förvåning öfver detta
måttlösa utbrott. Ilon hade gått för att finna hjälp, och hon
faun ett barn, som hon själf måste stödja. Hon tyckte det
var lönlöst: allt hvad hon ville göra för honom, fann hon
utan värde och tomt. Men i hennes hjärna satt tanken på
mordet som en fix idé, den gaf henne ingen ro, och hon
väntade på, att detta utbrott skulle gå öfver, endast för att
åter få ordet.
Men Jonas Persson ville inte lugna sig. Han grät länge
och när gråten saktat sig, sade han henne hur han
uppfattat saken. Hon hörde på honom med ett frånvarande
främmande leende och motsade honom icke.
Men när han gråtit ut, lade hon sin arm på hans och
drog honom in i sjöboden. —
När de följdes åt tillbaka, hade Jonas Persson lofvat
att vara henne behjälplig med att rödja Olof Larsson ur
vägen. Och när han frågade henne, hvem som skulle göra
det, nickade hon bara och svarade:
— Pojkarna. —
Det var ännu skymning, när Olof Larsson på morgonen
hade gått hemifrån. Han var matt af skräck, och han hade
bara en tanke: att gå till prosten eller länsman och tala om
alltsammans.
Men det var ännu för tidigt på morgonen och han gick
därför utåt vägen, för att tiden skulle gå. Upptäckten var
så plötslig, så oförberedd, att den alldeles förlamat honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
