Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om männens grymhet och synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vrok sig öfver trädtoppen, och när hon det väl gjort, släppte
Sven sitt tag med det resultat, att trädet for upp och bar
Lena med sig åt höjden.
Där låg nu den stackarn i grenarne bland körsbär
mellan himmel och jord och tjöt och bölade och kunde ej
komma ur fläcken. Så fort hon rörde en lem, riskerade
hon nämligen att dråsa ner. Det förstod hon.
— Hjälp mig, hjälp mig för Guds skull, hojtade hon.
Men Sven rörde sig ej ur fläcken, utan log försmädligt
och sa’:
— Dä’ brådskar inte. Ät nu bär och moja dej, mens
jag går åt hinstuan en vändning och språkar med änkan.
Vid det talet blef Lena så ledsen och förargad, att hon
damp ner och bröt benet af sig. Och se’n fick hon ligga
på sjukhuset och lida, medan hennes afgrundsande till man
gick i Rydets kohage och stollades med änkan.
Tvy attan hvad karlarne i alla fall äro ena odjur! Ve,
sjufaldt ve öfver dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
