Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabeln om Kärleken och Dårskapen. Af Isak Fehr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Fabeln om Kärleken och Dårskapen.
Att denna fabel om Kärlekens blindhet ej under böljan af
1700-talet och under 1600-talet varit allmänt bekant i vårt land
sluta vi däraf, att. vi dels träffat en annan förklaring, dels funnit
en framställning, som ej låter Kärleken vara blind. I Fabricii
Vänskapsväg (tryckt 1744) förekommer den förra: »Det som
hjertat älskar är alltid det skönaste och fullkomligaste i verlden. Det
är det, som har förbundit poeterna, att afmåla kärleken för oss
som ett blindt barn». Vår store renässansdiktare Stjernhjelm
framställer Cupido som Venus’ unge, sköne son och talar på flera ställen
om hans ögons makt och om det inflytande, som skönheten öfvar på
Kärleksguden. Men märkligt nog finnes det äfven i Stjernhjelms
Den fångne Cupido en vers, som visar, att föreställningen om
Cupidos blindhet ej var skalden fullkomligt främmande. Då säges
om Cupido: »Efter han sjelf är blind, så tänker han all äro blinde»
och på ett annat ställe säger han om Cupido (Hansellis uppl. Ups.
1871 8:o s. 54) »von Mutterleibe blind Gebohren».
Sådan är historien om denna fabel i svensk bearbetning. Vi
ha trott oss med trygghet kunna nämna La Fontaine som original.
Kärleken och Dårskapen och är tryckt i Stockholmsposten för år 1808 (n:o 93).
Stycket består af sju åttaradiga stofer: vi återgifva de tvenne sista:
Gudinnan ej nu söker hvila,
Bestört till Olympen hon far,
Och Cypriska dufworna ila
I flygande för hennes char.
Den tjusande klagerskans stämma
Fick nya behag af dess sorg,
Och missfostret Dårskapen skrämma
Ren dundren från Jupiters borg.
O Venus! — så talade Guden —
Du hyllade Dårskapens fel,
Då hon ej af dig blef förbuden
Att blandas i skönhetens spel.
Ej kärlekens wälde skall lida,
Som blind skall han utöfva det;
Men Dårskap, till straff, vid hans sida
Skall leda hans osäkra fjät.
Ur G. Ljunggren: Svenska Vitterhetens Häfder II 344 ha vi fått den första
kännedomen om denna dikt liksom om den, som är införd i Stockholmsposten
för år 1786.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
