Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Andreas Arvidis Manuductio.
ringen i stället för accentus använder ordet quantitas och
omvexlande begagnar uttryck som longa eller brevis och acutitona och
brevitona vox. Det är Ravn, som Arvidi här följer. Dennes
hufvudprincip »Quantitas dignoscitur solo accentu seu pronuneiatione»
öfversätter han med »The Swenske Ordsens Mått lare wij rätt känna
och förstå, allenast uthaff theras Thon, med hvilken the uthföras
och uthtalas». Denna regel förtydligas sedermera genom följande
hufvudregel: »Syllabæ enim longiori mora et acuto tono prolatæ
longæ censentur: Quæ vero breviori mora et gravi tono
pronuncian-tur, breves habentur. Vocant äqacv et Üéatv», Hos Arvidi återgifs
det sålunda: »Alle the Stafwelser som långsamlingen och med en
huass eller högh Thon uthsäyas, the äro långe, och twert om igen,
alle the Stafwelser, som kårteligare och medh en sänckt Thon
uthföras, the äro kårte»1).
Sedermera söker Arvidi bestämma genom närmare regler, hvilka
stafvelser som äro långa eller korta — monosyllaba äro ancipites
utom när de hafva särskild vikt (hvad tidens teoretici kalla »em*
phasis», ett första erkännande af satsaccenten), dissyllaba hafva
gemenligen första stafvelsen lång och den andra kort, utom när
de äro sammansatta af monosyllaba o. s. v. Arvidi följer i dessa
regler troget Ravn, hvilkens exempel han ofta upprepar, dock ej
så slafviskt, att han ej lemnar åt sidan, det som ett olika uttal i
Sverge gaf en olika ställning — prefix er, som i danskan är
oaccen-tueradt, lemnade han ur räkningen, då det i svenskan ofta hade
accent. Men att närmare ingå på och bedöma hans iakttagelser i
dessa frågor, tillkommer metrikern och språkforskaren, och jag
får härvidlag hänvisa till undersökningar af Kock och Noreen2).
Arvidis femte kapitel behandlar rimläran »Om the Swenske
Ordsens bequemligheet til Rijmslutande, och huru the måge rätt ther
1) Till jemförelse kan man citera S. Pavelsens motsvarande definition:
DLongæ eller länge Stafvelser ere de, på hwilcke månd i ordet opløffter, drager,
hart trycker eller lengere pnae hölder end de andre» o. s. v. Synopsis 54 etc.
2) Koch: Om Svensk Accent, ]I s. 24:9—53, Tidskrift f. Filologi N. R. III 247
f. Gust. Stjernström och A. Noreen Samuel Columbus, En svensk Ordeskötsel,
inled.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
