Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Broman. 71
7.
»Sedan de nu i några dagar rest hade, kommo de med hiertans
fägnad hem til Jungfruns fru moder, hwilken wiste sin frögd med tätt
ned-IIytände tårar, för theras igenkomst; undfägnandes Thorgilsson på det högsta,
som henne och hennes dotter nu bewist en öfwer alla måtton stor tienst;
hwilket hon påskina lät esomoftast med många huf liga famntag, miner och
andra kärleks-teekn; hwar til hon nu mente sig godt tillfälle hafwa. Men
som /Stilpho icke annat kunde giöra, än med största wördnad bemöta
hennes üaresser med ljka wedergiällning, hwar utaf hennes hug, tanka och
hiertelag ganska mycket upwäcktes att engagera sig hans vänskap, hwilken
att begiära hon af sig sielf nog willig war, fast än Thorgilsson intet med
sine Caresser den samma påökt; så wäxte likwäl här af något bittert
emellan henne och dottren; ty enär hon märckte at hennes Jungfru dotter stod
i bättre Credit och närmare bekantskap för Thorgilsson, än hon sielf, wardt
hon betagen af den leda siukdomen, jalousiet; så at hon städse gaf noga
* acht uppå dem begge, om de någon gång fick lämpligt tillfälle att wjsa i
ord och åthäfwor det hiertat war fult med.»
Ibland tänkte hon att »upsäga Thorglisson sitt logement», ibland
att sända bort sin dotter. Den förra planen fann hon dock helt
naturligt, toga gynsam för sina ändamål, och när hon för Stilpho
yppade den senare, svarade han: »Frun rår giöra i sin saak hwad
hon wil; men reser Jungfrun bort, så reser jag ock med». Detta
svar grep henne så hårdt, att hon blef sängliggande sjuk.
»Dottren som af passion intet wiste, blef högel: bedröfwad öfwer denna
sin fru moders hastiga siukdom; men Thorgilsson, som en god och klok
naturalist war, tröstade henne, uptäckandes i stillhet modrens rådslag, hans
swar, och hennes hastiga rörelse, läggandes ock det till, att ehuruwäll. sade
han, mig der medelst en stor ähra och ogemen lycka wederfars att åtniuta
så mycket godt af förnäma fruen, så at hon thes uthom skulle wäll
be-wärdiga mig winna hennes wänskap och achta kärlek, om Jag så förmäten
wore den att begiära: Dock har jag endast tillsworit min sköna jungfru!
Eder, mit hiärta, önskandes intet högre i werlden, än att detta mitt
äll-skande måtte finna rum för min sköna Jungfru. Jungfrun swarade: Hr
Thorgilssons stora tienster, kan jag intet med tungan utföra; utan sluter
all i innersta hiertans giomer; finnandes min obligation större wara, än at
den någonsin kan fullgiöras, skulle än ait jorderikes gull derför utgifwas.
Stilpho sade: Ingen högre skatt kan någonsin mig föröfwas, än Jungfruns
goda wänskap. Jungfrun swarade: Min wänskap är ringa emot allt det
goda, som Hr Stilpho mig bewjst; Och hade jag twenne lif, så wore Jag
dem skyllig Eder, som mig them gifwit hafwer; så at jag nu ingalunda är
min egen, utan gifwer mig hel och hållen uti Hr Stilphos behag; giöre
lyckan mig det el:r det, så är och bl jr Jag alltid Eder tienarinna och
trognaste wän i döden. Torgilsson sade; Prof af min fasta och redeliga
wänskap, har min sköna Jungfru sedt; hoppas ock mera finna, när twenne
hiertan blifwa hopknippade, som ällska hvarandra i döden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
