Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Broman. 83
»Historien» karaktäriseras väl bäst som en sederoman med
satirisk, moraliserande tendens. Det är egentligen kärleks- och
äktenskapsproblemet, som behandlas och detta på ett sätt, som är så
mycket märkligare som man på den tiden strängt och stolt sökte
hålla på äktenskaplig moral — just inom de mera förnäma kretsar
där berättelsens handling rör sig. Såsom någorlunda framgår af det
likväl betydligt hyfsade referatet berättar författaren ganska
ogeneradt tämligen ömtåliga saker och satiriserar med föga hänsyn för
konventionell åskådning, hvilket icke är fallet med frihetstidens öfriga
kända romanförfattare.
Hela historien är, kan man säga, en satir mot kvinnan. När
berättaren får fara ut mot henne, då diktar han riktigt con amore,
då löper pennan så mycket lättare, »som willjan redo är den
påskynda». — Med ett undantag — Agneta — äro alla
kvinnoskepnader utmålade som sannskyldiga odjur. De ha inga andra motiv
för sitt görande och låtande än kättja och liderlighet, egennytta och
fåfänga.
Allt detta gör att man bringas att tro, det författaren i sin
slutliga sens moral skall ropa ve och förbannelse öfver allt hvad
giftermål heter. Men — det är icke fråga om huruvida man skall gifta
sig eller icke gifta sig; ty »naturen hafwer sjelf inplantat sådan rot».
Kärleken är ingen päst, »allenast kärleks soot, som lakes bäst med
lek hos kärleks wänner sanna». Denna strof klingar öfverraskande
vackert i den för öfrigt mycket harm fulla skildring där den är
inrymd, och denna jämte den sista präktiga strofen i de
versifierade »gifto-reglor», som afsluta romanen, utgöra det försonande
elementet i den rysliga historien.
Den enda manliga karaktären, som utförligare beskrifves, Stilpho
Thorgilsson själf, är lika osammansatt. Så onda som kvinnorna äro,
så god är Stilpho. Han blir här och där ända till löjlighet och
mesaktighet tecknad som dygdemönster. Han är talröret för
författaren, när denne vill komma med sina moralpredikningar. Då är han
modig och manhaftig och skräder ingalunda sina ord. Tapper är
han också i krigiska dater, i faror och kamp, men eljest är han en
beskedlig stackare, som låter kujonera sig af hvarje kvinna, han
råkar ut för. — Oegennyttig och själfuppoffrande är han till
ytterlighet. Åtminstone har författaren ansträngt, sig att teckna honom
sådan, men likasom Stilpho någon gång får afvika från dygdens
vägar, får han också då och då ett sken af egennytta. Dylika mindre
vackra egenskaper tycks dock författaren tillägga honom helt omed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
