Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Otto Sylwan,
ist allés ...» Hos Geijer åter inställer sig strax den etiska
ståndpunkten, behofvet af att se lidandets och det ondas dissonanser
upplösta, hoppet att bli värdig att en gång förstå »den evigt strömmande
melodien af verldens lopp».
Det är väl ock icke Goethe utan snarare den tyska filosofien,
som har inspirerat detta bref, uti hvilket vi för första gången höra
Geijers mäktiga patos, såsom det sedan så mången gång
förnimmes, då det bryter fram i väldiga vågor. Nu var den blott
receptiva perioden för Geijer öfverstånden; han hade funnit en fast grund
för sin lefnads verk och de från alla håll samlade materialierna voro
ej längre ett kaos utan inordnades fast i byggnadens helhet. Och
det produktiva arbetet går nu med improvisationens lätthet. I
Minnena heter det: »Jag återkom till fäderneslandet efter ett års
frånvaro, nedstämd, missnöjd med mig själf. Denna länge hemligen
närda sinnesstämning hade nått en höjd, som i verkligt nödvärn
återgaf min själ sin spänstighet. I september 1810 i Stockholm
kom jag att kasta ögonen på Svenska Akademiens prisfråga för året:
om inbillningskraftens verkan på uppfostran. Jag skref svaret i en
väns rum, inom fjorton dagar och med så få ändringar, att själfva
konceptet (hvilket tiden ej häller tillät att renskrifva) kunde inlämnas
till akademien, som belönade mitt försök med sitt stora pris.
Besynnerligt nog har jag aldrig återläst denna skrift. Men eger den
något af den sinnesstämning hvari den författades, så måste den
bära vittne om en kraft, som begynner känna sig och däraf har sin
glädje. — Vid samma tid läste jag bibeln och en del af Luthers
arbeten. Frukten däraf var den lilla skriften: Om falsk och sann
upplysning med afseende på religionen». I ett tillägg af 1842 till
denna senare, »häftiga, ungdomliga skrift» omtalar Geijer den med
mera rätt såsom en frukt af Schellings all-enhets filosofi och ett
uttryck för reaktionen mot det adertonde seklets öfvertygelser. Det
vittnar onekligen om fördomsfrihet hos akademien att belöna den
första af dessa båda skrifter, ty äfven den var genomdränkt af denna
nyare filosofi, som gjort redan äreminnet öfver Oxenstjerna mindre
agreabelt för den vittra areopagen. — Med den senare anonymt
utgifna skriften förkunnade Geijer såsom med höga trumpetstötar till
hvilket läger han hörde, och i hans banér igenkände de unga
nyromantikerna med förtjusning sina egna färger, hälsande i denne nye
kämpe, hvars namn ej länge blef okändt, en vapenbroder.
De olika omdömen, som ännu i dag fällas om romantiken, de
starka både sympatier och antipatier, den ännu uppväcker, bero till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
