Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om Kellgrens studier. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bidrag till kännedomen om Kellgrens studier. 29
burg uttryckt saken — »lusten att roa hos den mognade mannen
allt mera ger vika för hågen att upplysa». Denna håg framträder
klarast och starkast i de dikter och uppsatser, som betecknade hans
kamp »Pro sensu communi» mot de ljusets fiender af mångahanda
slag, som under 178Otalets senare och 179Otalets förra del hotade
att här i landet få ett rent af samhällsvådligt inflytande.
Några af Kellgrens inlägg i denna kamp ge en antydan om
riktningen af hans studier och litterära sympatier. Så proklameras
i den Kungörelse om Sällskapet Pro Sensu Communi, som inledde
årgången 1787 af Stockholms-Posten, »Engelsmannen Johan Locke»
såsom »den förnuftigaste man som jorden burit», och en svensk
öfversättning af Malebranghes De la recherche de la vérité uppställes
som prisämne i prosan vid sidan af det poetiska Man äger ej snille,
för det man är galen. Prisämnena voro väl närmast afsedda att
förebåda skrifter af Kellgren själf; han kom emellertid blott att gripa
sig an med den senare af dessa uppgifter. Denna satir jämte
åtföljande kommentarier visa, att han läst en del drömböcker och
dylika tryckalster, skaffat sig åtminstone någon kännedom om
La-vaters arbeten och bläddrat i Svedenborgs skrifter för att ur dem
utplocka lämpliga praktbitar till mål för sin satirs pilar. Något
studium af Svedenborgs skrifter märker man emellertid ej, och de
rättrogna Svedenborgianerna kunde med skäl klaga öfver att deras
mästare blifvit ej sällan först missförstådd och sedan förhånad. —
Omdömet om Milton (»skrålet mera likt af någon full på gatan»)
har af denna satirs litterära uttalanden kanske väckt den mesta
förargelsen. Kommentarierna med där förekommande talrika citat
af lösryckta »besynnerliga saker» visa, att Kellgren visserligen rätt
väl kände sin Milton — Taradise löst’ och ’Paradise regained’
förekommo båda i hans boksamling —, men att han i honom endast
förmådde uppskatta Edens skald och den idylliska »målningen af
Evas kärlek och Paradisets lycksalighet». Däremot hindrades han
af sin franskt skolade rokokosmak att fatta den gigantiska storheten
hos den fantasi, som skapat afgrundsfurstens bild. Hans tankegång
är alltjämt den samma som under Åbotiden i Auroratalet om
satirens vederstygglighet (jfr sid. 23). Han tillerkänner visserligen
engelsmännen »höghet» och »styrka», men reserverar alltjämt åt
Voltaires landsmän företrädesrätten »behag». Milton karakteriserar han
genom att tala om »det höga i hans bildning», men finner dock
Taradise löst’ uppfyldt af »dårskaper att ömkas åt» och »otäckheter
att vämjas vid». Sitt eget plumpa och behagfria skämt om »Miltons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
