Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Warburg, Första Markallsnatten och dess förhållande till Hammarskölds urskrift. (Jämte ett tillägg om Andra Natten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Karl Warburg
Sondén har anmärkt, att i sitt första skick hjältedikten var en
imitation af Vergilius, men att för de sista sångerna Homerus
anlitades.
Af de "efter Sondéns hänvisningar" (i Werners exemplar i St.
stads Bibl.1) af Norling anförda parallellställena framgår ock, att
för de nytillskrifna styckena Iliaden tjänat som hufvudsaklig
modell, exempelvis hela 4:de sången och de nya delarna af 5:te och 6:te.
Men helt är icke Iliaden förbisedd i Dunciaden. Början af
3:e sången, som i det väsentliga bevarats i Rimthussiaden, går
tillbaka till Iliadens II: 459 o. f., liksom verserna 20 — 23 i samma
sång (Polyhistrios jämförelse med den hornväpnade tjuren)
motsvarar ett ställe i Iliaden, och verserna 25—28 — uppmaningen till
sånggudinnorna att uppräkna rimarnes här — Iliadens II: 480 o. f.
om danaernes furstar; sångens afslutande rader äga likaledes
motsvarighet hos Homeros.
I de öfriga sångerna har jag däremot icke kunnat finna någon
stödjepunkt i Iliaden.
Dikten är närmast en parodi i detta ords trängre mening, det
den låter löjliga personer — eller personer, som man vill göra
löjliga — uppträda såsom väldige hjältar och försedda med den
episka stilens stora attribut. Men det bör dock anmärkas, att
däremellan förekomma travesterande element, i det att den storståtliga
stilen plötsligen afbrytes af lågkomiska motiv; jag behöfver blott
erinra om cynismen i Dunciadens andra sång eller förvandlingen
af Polyhistrios ande, andra dylika moment att förtiga.
Dessa travesteringar, som egentligen utgöra ett våld på
diktens anda, kunna delas i två grupper.2 Först de lågkomiska passager,
som härröra från en lust att smäda, en spontan harm, som förf.
ej kunnat hålla tillbaka, men som ej låtit sig intvinga i parodins
storståtliga form, t. ex. "du den glattaste man !"; den svajande fanan,
sammanhäftad af hundra smutsiga halfark, "hans värda person",
1 Bland Bohlins papper i Kongl. Bibl. finnes likaledes en förteckning på
parallellställen.
2 Lindbergs anmärkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
