Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 E. Wrangel
lät undfalla sig starka ord, som lätt kunde fattas som ånger ocb
som ett tillbakatagande af forna åsikter och meningar.
Innebörden af hans ord har väl ändock öfverdrifvits af Atterbom och hans
vänner. Tegnér själf har omtalat detta sammanträffande i vida
lugnare uttryck, men visserligen med öppet och varmt erkännande. Till
Beskow skref han,1 att han var glad åt Atterboms besök, "ty jag
fann honom i umgänget helt annorlunda, än jag föreställt mig
honom, lifligare, intressantare, trefligare". Och till Brinkman yttrade
han sig i samma riktning.2 Men i detta senare bref (skrifvet strax
efter Geijers andra besök) tillägger han några reflexioner, som visa
att hans beundran icke var obetingad; och att han icke gått med
på alla fosforismens, teorier, tvärtom häfdat sin gamla fordran på
klarhet i diktningen och gjort det kraftigt i omedelbar
uppriktighet, "icke utan ingifvelse". Han skrifver:
Jag fann honom rätt intressant i umgänget, rätt hygglig och
älskvärd-Blir han icke en stor poet, så är han dock i hela sitt väsende ett poem.3
Äfven om det förra kunde vara hopp, i fall han någonsin öfvergåfve de
luftiga diktregionerna och fattade för sin dikt fast fot på svenska historiens
malmrika grnnd; men ännu sväfvar han mellan himmel och jord i
metafysikens töckenland »tristis et infelix umbra, quæ nec ad superos, nec ad
inferos pervenire potest». Af all syra är ingen så skadlig för den mänskliga
organismen som den metafysiska magsyran, hvilken förmörkar hufvudet och.
hopkrymper hjertat. Det gifves hvarken i konsten eller i lifvet något annat
som saliggör, än genomskinlig klarhet, som rätt väl låter förena sig med
det djupaste djup. Eller vet du något klarare än Sofokles och Shakespeare,
ehuru den senare i synnerhet aldrig arbetar utan på djupet, där det
mänskliga hjertats guldådror ligga? — Detta och mycket annat predikade jag
både för Atterbom och Geijer, så sjuk jag också var. Jag erkänner gärna,
att de äro skarpsinnigare än jag; men jag hoppas ändå, att hvad jag af
fullt hjärta och ärligt sinne sade dem, icke utan ingifvelse, ej skall vara
utan all frukt för svenska litteraturen, i synnerhet om andra, för hvilka de
böra ha mera förtroende än för mig, inpräglade dem det samma. För öfrigt
har du rätt deri, att A. ej borde ta humör af publikens kallsinnighet. Denr
som likt mig åtnjuter hennes gunst, vet väl huru litet den är värd.
1 Den 27 okt. 1825, se jubelfestuppl, V, s. 477 f.
2 Se brefvet af d. 28 sept. 1825, jubel festuppl, V, s- 475 f.
3 Jfr Atterbom’s liknande uttryck om Ling i Recensionsblommorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
