Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom och Tegnér 91
Med samma post som Geijers nyårsbref 1826 följde ett varmt
-.tacksamhetsbref från Atterbom till Tegnér:1 "Tallösa tacksägelser
för de ljufva, de oförgätliga stunder, som din uppmuntran, din
vänskap under vår (tyvärr alltför korta) sommar-sammanvaro skänkte
mig! Du såg mig då sådan jag är, och du trodde mig, såsom
sådan, vara värdig din närmare välvilja; ja, du sökte uppelda mitt
vacklande mod med att yttra förhoppningar om min talent, dem
jag dels aldrig hyst, dels åtminstone längesedan upphört att hysa."
Tegnérs uppskattning verkade oerhördt upplyftande på den
sensible Atterbom. Om själfva försoningsscenen och Tegnérs ord
därunder berättade han för sina närmaste med glädje och stolthet. Vi
känna t. ex. huru Adolf Lindblad, som samma och följande dag
hörde därom, uppfattat scenen. Under tårar, skrifver Lindblad till
sin fästmö,2 erkänner Tegnér, "att han gjort Atterbom — och den
tid han bildat — orätt; att han stjäl lönen undan för den
egentliga dagsverkaren, att han fruktade det framtiden skulle hämnas
.på honom för det bifall han skördat af samtiden, att han väl visste
denna publiks fåvitskhet, som nu upphöjer honom, att han ej längre
vill vara, och redan längesedan upphört att vara hänförd af detta
rpöbelns rop, och att det är nöden och behofvet af frid i sitt eget
hjärta, som nödgar honom till denna bekännelse, med ett ord: han
stiftade ett vänskapsförbund med Atterbom, omfamnade honom,
kallade honom Du, och uppmanade honom att fortfara på sin
poetiska bana och blifva Sveriges största skald; ’det gamla Sverige’,
menade han, ’är värdt att det räddas ur lättsinnighetens och
få-fkunnighetens armar’."
Det har tydligen förhållit sig så — och är för Tegnér mycket
betecknande — att han kände behof af att göra Atterbom, hvars
»diktarbegåfning han mer och mer lärt sig uppskatta, ett vänligt
och varmt uttalande därom; han ville öppet erkänna, att han icke
alltid dömt honom rätt, och på sitt vanliga anspråkslösa sätt
tillräknade han sig själf ringa poetisk förtjänst. Troligt är också,
att han, sjuklig och lättrörd som han denna tid mer än annars var,
• * Tryckt i Ur Esaias Tegnérs papper, s. 245 ff.
2 Bref meddeladt i utdrag af M. G. i Samlaren 1890, s. 19, noten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
