Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Johan Mortensen
Och man hade Palmblads ej synnerligen betydande noveller i den
romantiska modestilen. Och slutligen hade man Livijns egna,
numera orättvist förbisedda försök i olika stilarter.
Men hvad som icke fanns, det var en roman, som var buren af
ett djupare idéinnehåll, en roman, som icke blott ville utgöra en
angenäm och roande läsning, utan också gifva en utredande
skildring af ett eller annat område af människolifvet. Det är just
fallet med Livijns roman, som ville skildra hela samtidens politiska
lif och satiriskt belysa dess institutioner och personligheter.
Obestridligen är hans försök det första i stor stil tänkta, som
förekommer i svensk litteratur.
Och i detta förstlingsverk måste man beundra den mästerliga
säkerhet, hvarmed kompositionen är genomtänkt och förd till slut.
Både förr och senare är det sällsynt, att i svensk litteratur
påträffa en sådan konstruktiv kraft som i "Riddar S:t Jöran",
en sådan arkitektonisk förmåga att ordna och hoplägga sten
efter sten, tills byggnaden står färdig. Man skulle till och med
kunna anmärka, att symmetrien är för strängt genomförd, fast
grundad i ämnets natur, men dessa magiska parallellscener äro å
andra sidan nyanserade med stor skicklighet. Synbarligen har
Livijn icke för intet utkastat planer till ett tjugotal dramer och
äfven fullbordat en tre, fyra stycken.
Karaktärsteckningen saknar icke heller förtjänster, äfven om
man rör sig på själfva ytan af själslifvet. Men särskildt det
narraktiga ämbetsmannaämnet Humblom och den ädle och fine
referen-darien, till hvars karaktär kanske Hans Järta fått släppa till
åtskilligt och klädmäklaren med sin oförtrutna cynism äro
synnerligen lefvande och lustigt tecknade. Detta gäller också om
åtskilliga af de andra uppträdande. Kongl, sekter Väderhane är
mästerligt karrikerad, och den tvetydiga Catharina är lätt och säkert
skisserad. Skuggor förblifva däremot de tre rökgubbarne och äfven
Lindwurm splittras väl mycket i putslustigheter, som förutsätta
ett intimt studium af Stockholmsposten för att fullt begripas.
Replikbehandlingen är öfverallt elegant och många gånger
mästerligt genomförd. Däremot saknar Livijns sedeskildring den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
