Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i svenska litteraturen före Strandberg 141
nyss läst och kallar "en djäfvulens theodicé". Byron blir honom
mer och mer vidrig, "ty", upprepar han ånyo, "det rent af
infernaliska är, bland annat, äfven opoetiskt". 1825 (i bref till
Brinkman af d. 30 juni) finner han Stockholms-Postens ofvan omtalade
jämförelse mellan honom och Byron alldeles obefogad. Blygsamt
säger han, att först och främst vore Byron om ej en stor poet,
åtminstone en stor genius, hvilket Tegnér aldrig vore nog förmäten
att tro om sig själf. "Dessutom", tillägger han, "hvad likhet kan
där utletas mellan hans demoniska natur och min mänskliga,
mellan hans dystra världsåsikt och min glada, kanske något lättsinniga,
mellan hans blå svafvellågor och mina sprakande fyrverkerisolar?"
Men, som Warburg anmärker, samma år skref Tegnér "Mjältsjukan",
som just icke röjer någon glad sinnesförfattning. Tvärtom
ådagalägger den den starkaste, bittraste pessimism och är ett utslag af
skaldens vid denna tid sjukligt dystra lynne, som hotade att alldeles
förmörkas. Med Byron och dennes så ofta framträdande lidelsefulla
förakt för världen måste Tegnér då känna sig äga en viss
frändskap, och något senare (1 dec.) samma år skrifver han också till
Martina v. Schwerin: "Jag börjar i sanning att förstå och värdera
Byron mer än förr. Ett visst förakt för det tvåbenta hundsläkte,
som kallas människor, är hvarken så omänskligt eller så opoetiskt,
som jag fordom tänkt." Ej underligt, om i den sinnesstämning, hvari
Tegnér nu befann sig, de Byronska tonerna skulle klinga fram af
sig själfva. De slå oss till mötes i "Mjältsjukan":
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blef tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast.
I strof 4; Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är Kainsmärket, inbrändt på din panna.1
1 En gång förr (1814—15) hade Tegnér haft ett anfall af sin
sinnessjukdom, och äfven då låter han sin pessimism tala — det är i dikter som
»Nyåret 1816» och grafsången öfver brodern Elof. Vid den tiden kände väl
Tegnér icke till Byron, hvarför det ej kan bli tal om influens. Däremot är det
tämligen säkert, att Byronstudiet väsentligt ökat Tegnérs pessimism vid den
tidpunkt, då »Mjältsjukan» diktades. — Direkt inflytande från Byron torde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
