Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Martin Lamm
och dikter från denna tid: en dylik allusion finnes ju också i den
ursprungliga versionen af "Min kära Gosse, blif et Fån".
Naturligtvis har han främst i tankarne den långvariga process, som
föranleddes af hans förment hädiska uttalanden i Dagligt Allehanda.
Att Kellgren, såsom Sylwan1 antagit, äfven författat de
"Reflexioner" till kyrkoherde Wijkmans "Undersökning om Christna
Religionens sanning", som finnas i 1778 9, är ej så lätt att leda
i bevis. Den ironiskt salvelsefulla ton, som författaren här anslagit,
gör att man ej direkt kan igenkänna Kellgrens stil. Jag är dock
öfvertygad om att han är författaren. Den taktiska fint han här
använder att formellt ställa sig på ortodoxiens sida för att få
tillfälle att kasta åtlöje öfver dess usla apologetik är ju exakt den
samma, som han genomgående använder i sina teologiska strider
under dessa år.
Ljunggren har ytterligare velat tillskrifva Kellgren en anmälan
af Fants postilla i 1782 147 på grund af de öfverensstämmelser den
äger med hvad han fyra år senare i Svenska Akademien
yttrade om predikosättet; det är mig omöjligt att finna denna likhet
eller att antaga Kellgren som författare till denna fromma artikel,
där dessutom författaren säger sig minnas Fants "ypperliga gåfvor
i Predikstolen" — Fant dog 1754! Ännu grundlösare förefaller
mig hans antagande, att Kellgren är författaren till tvänne
trohjärtade och med gammalmodig stil skrifna artiklar om den nya
psalmboken i 1782 187 och 232.
Hvad till sist angår de skämtsamma recensioner öfver de
peko-ralistiska tillfällighetspoeter och tidningsskribenter, som genom
Stockholmsposten vunno en viss odödlighet och förskaffade Kellgren
hans herostratiska berömmelse som Sveriges ettrigaste kritiker, så
är det ej så lätt att exakt bestämma hvilka af dem, som härstamma
från hans penna. De bestå ofta blott af lämpliga utdrag ur
vederbörande skrifter, interfolierade med en eller annan giftighet. Till
att börja med tyckas de ha fabricerats inom redaktionen, men
sedermera blef det ett omtyckt nöje bland tidningens läsare att från
sina respektive landsändar insända alla mer misslyckade vitterhets-
1 Johan Henrik Kellgren s. 63-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
