Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emil Liedgren, Till belysning af krisen i Joh. Olof Wallins lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till belysning af krisen i Joh. Olof Wallins lif 17
Men min lyra sina strängar
Länge se’n förlorat har,
Och på fordom gröna ängar
Står blott sista blomman qvar:
Ack, en lutad Sarons lilja,
Som begär ett bättre land!
Hulda, skulle du ej vilja
Taga den utaf min hand?
När Wallin efter 1809—1810 af Geijer (i dennes minnestal öfver
W. i Sv. Sjömannasällskapet) karakteriserats som " ett brutet
väsende", får detta nog ej tagas i bemärkelsen "en bruten man". (Så
Warburg i Illustr. Svensk Litteraturhistoria.) Uttrycket förklaras
bäst ur sammanhanget. Geijer skrifver: "Det föregick vid denna
tid en brytning i Wallins väsende. Kan hända förblef han, lik så
många af oss, under hela sin lefnad i visst afseende ett brutet
väsende. Stora, åtminstone skenbara kontraster funnos hos honom
— i hans snille, i hans lynne, i hans beteende, i hans yttre och
inre, och mellan hans yttre och inre." Sedan Geijer angifvit några
af dessa kontraster, fortsätter han: "Att ständigt uppgöra planer
för lugnet och aldrig i lifvet nå det, blef hans lott, ehuru dylika
förslag oupphörligt sysselsatte honom, isynnerhet sedan han i
psalmverket slutat sin lefnads största arbete. Det ombytliga i sådana
förslag ådrog honom tadel, under det värdigheterna och mödorna,
osökta, hopade sig." Af sammanhanget synes framgå, att Geijer
med sitt uttryck "ett brutet väsende" menar ungefär hvad man eljes
brukar kalla en komplicerad natur, en människa, som är sammansatt
af till synes oförenliga motsatser. Att en sådan brytning mellan
t. ex. ärelystnad och längtan till obemärktheten och lugnet, mellan
en "prakt-natur", som Geijer säger, och en viss enkel rättframhet,
förefanns hos Wallin, är ju påtagligt och undgick minst af allt
Geijers för helhet och enfald mycket känsliga sinne. Den sincerity,
som enligt Carlyle är den stora personlighetens särmärke, var väl
knappast Wallins starka sida. Men från och med 1810, då Wallins
snabba och glänsande karriär egentligen begynner, måste mera
tydligt denna brist på inre säkerhet och samling ha framträdt.
Samlaren 1914. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
