Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 Martin Lamm
Emellertid försvann den ej med åren, utan tvärtom tilltog. Han
visade ju samma egendomliga kyla vid Gustaf Hazelius’ begrafning,
hvilket skänkte trovärdighet åt de säkerligen ytterst öfverdrifna
ryktena om hans medansvarighet i dennes själfmord. Denna
svårighet att låta sig ryckas med af sin känsla framträdde ej blott
vid dödsfall, utan vid alla tillfällen af personligt umgänge, så t. ex.
i förhållandet till vännerna, hvilka därför också redan mycket
tidigt i sin korrespondens sinsemellan midt i sin beundrande
hängifvenhet för honom ge uttryck åt en förvånande misstro till hans
förmåga af vänskaplig uppoffring. Den gör sig också gällande
i förhållandet till lärjungarne, ja, t. o.vm. i förhållandet till
fästmön under förlofningstiden. I ett bref till J. A. Hazelius af den
22 juli 1820, där han för första gången för denne tillstår sin då
sjuåriga förbindelse med Maria Lundström, finner han det själf
"besynnerligt", att han så länge förtegat denna sak för sin intimaste
vän och fortsätter:
Jag vet det som är besynnerligare, nemligen att hon och jag ej ofta
träffas, och att skilsmässan ingenting stort bekommer oss m. m. som är än
underligare. — Vår förening är aldeles central, och knapt ännu någonting
annat; den har nästan ingen form, få ord. Den vore knapt märklig, om
icke, vid någon fråga om conjugial åtskilnad, detta förnimmes i vårt
innersta, alldeles som om vi totalt skulle mista lifvet... Àch min Janne, jag
begriper ingen ting, och vill ej begripa någon ting; och när jag dör i denna
bekännelse, så begriper jag alting! — Blott en enda hufvudsaklig bön ber
jag, det är om Oskuld. Gud gif oss Oskuld.
Kanske har Almquist aldrig så pass klart afslöjat arten af sin
egen känsla som i dessa rader. Den har svårt att reagera inför
nuets glädje och sorg, stelnar t. o. m. lätt i de afgörande
ögonblicken till kyla. Men så fort den har något förgånget att fästa
sig vid, flammar den upp, blir till en elegisk trånad. Först vid
tanken på "conjugial åtskillnad" kunna de båda förlofvade
konstatera, att de älska hvarandra. Det visar sig också sedermera, att
Almquists känslor för sin hustru först i brefven från Amerika, då
han mist förhoppningen om att någonsin återse henne, få verkligt
varma, gripande uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
