Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 33
Det var, som hörde han- naturens hjerta slà
emot sitt hjerta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin brodersfamn och stifta frid
med hvarje skapadt väsen inför gudens syn.
Man har tvifvelsutan varit på rätt väg, då man tidigare satt
denna Frithiofs pånyttfödelse i samband med Fausts inre omdaning
på påskdagsmorgonen,1 som ju har en så stark inre släktskap med
scenen i Iphigenie. I intetdera fallet torde det vara möjligt att
påvisa några reminiscenser, men det synes mig dock, som om
jämförelsen trängde sig på läsaren. Hos båda diktarne förbindes den
religiösa pånyttfödelsen med en stämning af vår och islossning,
med en känsla af ett starkare samlif med naturen.
Hos Goethe kommer Orestes efter sin omvändelse på egen hand
fram till sin nya lifsåskådning. I Frithiofs saga förkunnas den
för Frithiof genom Baldersprästen. Detta förhållande har gifvit
Försoningen en stark didaktisk bismak, som Tegnér själf erkände
såsom en konstnärlig brist och som han i det ofvan (s. 13) citerade
brefvet till Brinkman sökte urskulda med sin "didaktiska natur,
som afskyr allt grummel och oreda". Men hvad som Frithiof genom
denna predikan fått höra, är ju till innebörden ungefär detsamma,
som Orestes själf kommit till insikt om. Han får veta, att den
yttre handling, hvarigenom han hoppats vinna frid och försoning,
endast har sin betydelse därigenom, att den härrört från ett
försonligt sinnelag. Och han ledes liksom denne bort från en hednisk
tro på ett oblidkeligt öde och grymma gudar till en modern
humanitetsreligion, som låter gudarna tala i människans eget bröst, hvars
grundsatser äro försoning och kärlek, en kristendom utan något af
det dogmatiska och särskiljande, som gör den ena sekten till fiende
till den andra. I båda verken åstadkommes genom hjältens försoning
också på samma gång en sorts försoning mellan hedendom och
kristendom.
1 Påpekadt af Sturtevant i en uppsats om Försoningen i Journal of Engl.
a. American Philology 1911.
Samlaren 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
