Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Martin Lamm
förstår då, att den förbannelse, som hvilat öfver honom, är löst,
att han liksom hela sin ätt vunnit försoning:
Es loset sich der Fluch, mir sagfs das Herz.
Die Eumeniden ziehn, ich höre sie
Zum Tartarus und schlagen hinter sich
Die ehrnen Thore fernabdonnernd zu.
Die Erde dampft erquickenden Geruch
Und ladet mich auf ihrén Flächen ein,
Nach Lebensfreud’ und grosser That zu jagen.
Det onda, som jagat honom, säger han på ett annat ställe,
har flytt bort som en orm till sin håla. Han kan åter njuta af
dagens ljus.
Det är samma inre förvandling Frithiof genomgår, då han står
inför det af honom nybyggda templet. Den vision af Elysium, som
Orestes har, motsvaras i Frithiofs Saga af det barndomsminnenas
återuppvaknande, som Tegnér gifvit en fullkomligt visionär form:
Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg
på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig
förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.
Med himmelsblåa ögon och med hufvuden
omflutna utaf lockigt guld, de vinkade
en vänlig helsning till sin forna ungdomsvän.
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif
med alla sina strider, sina äfventyr,
i natten neder, och han tyckte sjelf sig stå
en blomsterkransad bautasten på deras graf.
De plågande minnena, de dystra känslorna fly bort såsom
Eume-niderna från Orestes, och det är med samma känslor af föryngring
Frithiof ser naturen förnya sig, nya banor öppna sig i lifvet:
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
från jordens låga dalar upp mot Yalaskjalf;
och mensklig hämnd och menskligt hat smalt sakta hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,
när vårsol skiner; och ett haf af stilla frid,
af tyst hänryckning göt sig i hans hjeltebarm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
