Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Lidner och Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Sven Cederblad
äfven under sitt starkaste patos och sin djupaste förkrosselse.
Originell i djupare mening är denna karaktär dock icke. Hon synes
mig vara en af litteraturens talrika Medeagestalter, något som
förvånande nog aldrig blifvit anmärkt. Redan själfva ämnet: den
förskjutnas hämnd på sin trolöse make och på den kvinna, som
stulit mannens kärlek från henne, är ju ett Medeamotiv, och blotta
behandlingen af detta ämne måste komma Stagnelius att motivera
gränslösheten i hennes hämnd med den gränslöshet i lidelsen, som
är gemensamhetsdraget hos Medeagestaltens alla variationer genom
tiderna. Den konflikt mellan kärleken och hämndlystnaden, af
hvilken Ödas inre slites sönder, är ju i stort sedt Medeatragik, låt vara
ej så komplicerad som den, där äfven moderskänslorna för de
skuldlösa barnen bryta sig mot hämndbegäret. I sin teckning af Öda
har dock Stagnelius — betecknande nog — ej anslutit sig till den
attiske tragödens Medeaskildring. Euripides’ Medea är med sin för
den antika klassiska hjältinnan så karakteristiska förmåga att
bevara reflexionen kall äfven under känslornas största hetta, med sin
asiatiska list och förslagenhet en helt annan, en mera komplicerad
natur än den obehärskade, öppna Öda. Säkerligen är det däremot
Lidners Medea, som varit förebilden. En mera detaljerad
jämförelse torde visa detta.
Redan de båda tragediennernas entré visar karakteristiska
likheter. Då Öda först uppträder i dramat — det är i andra akten,
där hon söker blidka sina hämndgiriga söner — ser hon som Medea
med dämpadt vemod tillbaka på sin forna lycka. Öda är åter i sin
fädernebygd. Samma känsla, som brister fram i Medeas ord:
Jag andas fjärilns luft på en förtjusad jord,
Kring tystnans rika skär i hoppets böljor simmar,
Naturen är för mig, jag för naturen gjord.
(Medea I: 1.)
fyller också Ödas utrop:
Se hvarje blomma nickar,
Och hvarje träd sin hälsning vänligt susar!
Yälkommen åter! klingar fågelns röst.
Natur, hvad du är god!
(IV: 79, 65 ff.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
