Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindstén, Några okända dikter af Kellgren, Leopold och Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Gustaf Lindsten
fråga, som Sorgen väcker. Då en oundviklig Lag upoftVar åt förgängligheten
det käraste vi ege; då inga böner eller tårar kunna afböja förlusten af våra
ömmaste vänner; och då deras saknad desto djupare sårar oss, ju närmare
vi med dem varit förbundne; vore då ej rådligare, at icke föröka eller stärka
de band, som förena oss med menniskor? Hafve vi ej nog af dem, med
hvilka Naturen fästat våra hjertan vid Föräldrars, Syskons, Makars och
Slägtingars? Hvarföre ingå nya förbindelser, för at undergå nya plågor?
Samhället har förenat Millioner Menniskor, at njuta hvarandras hjelp, at dela
hvarandras öden. Då en dygdig och förtjent medborgare dör, är det en
mistning för hela samhället; hvar och en af dess medlemmar äro lidande
af den allmänna förlusten. Men i en stor Etat, isynnerhet där regeringen
är Monarkisk, där Äran och Regentens nåd äro driffjädrarne til alla
gärningar, där man tjenar sitt Fädernesland, utan at tänka på sitt
Fädernesland, där skilnad i börd, rang, stånd och fördelar sätter Medborgare til vissa
afstånd ifrån hvarandra, och småningom för dem tilbaka til det naturliga
tilståndet; där blir den del, som oss tilfaller, af den allmänna förlusten vid (!)
en medborgare ofta så liten och svag, at vi föga känna den. Handle vi då
försicktigt för vårt hjertas ro och stillhet, då vi, igenom inrättningar af
smärre Samfund uti det stora, draga oss närmare til hvarandras bröst,
förvandla okände til våra vänner, medborgare til våra bröder? Mina Syskon!
I upresen Er emot denna fråga; och mitt eget hjerta har redan vederlagt mitt
tvifvelsmål. Sjelfva det medlet, hvarigenom vi öke saknaden af en förlorad
Samfundsbror, är tillika detsamma, som lindrar vår smärta. Lejonhjelms
Själ var så ädel och uplyst, hans hjerta så välgörande, hans dygd så lysande,
hans gerningar så allmänt gagnande, at om han än aldrig varit Invånare at
detta Tempel, hade han dock altid af oss blifvit begråten, som en värdig
Apollos Son. Men, mina Syskon, vi skulle då ej förut hafva kaat nöjet
och nyttan af hans enskilta vänskap, och vi skulle ej i dag få ega den trösten,
at förljufva vår sorg igenom dess delande med våra bröder, och at förädla
den, igenom upresande af en ärestod, som hans minne förtjenar. Det är åt
Er, Vittre och bepröfvade Bröder, som vårt Samhälle anförtrodt, at upfylla
denna kära och bedröfliga skyldighet. Vi hafve ej kunnat lämna det i mera
värdiga händer. Ert bepröfvade snille, er kända vältalighet, er sanna
aktning för dygd och förtjenst, och er besittning däraf, äro säker borgen
för Er skicklighet och vår tilfredsställelse. Min Bror, tagen då in edert
ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
